Historien i Zork Nemesis är en hyfsat pretentiös sak. I ett hemligt tempel någonstans borta i Zorkland har fyra fångar tagits, representanter på något sätt för de fyra elementen; vind, vatten, jord, luft. Fienden, som kallas The Nemesis, söker med tortyrens hjälp svaret på den hemlighet som dessa fyra antas förvalta och du, spelaren, måste hinna före honom till svaret. Det är en grumlig blandning av trollkarlar, alkemister, urgamla skrifter och hemliga symboler hit och dit som inte förmår göra speciellt långlivade intryck. Vid sidan av detta löper dessutom ett komplett familjedrama, med konspirationer, hemliga älskare, mordplaner, förbjuden kärlek och annat som hör till. Denna tråd har sina poänger men är kanske lite väl teatralisk för min smak. Ytterligare lite vid sidan, i berättelsens yttersta utkant, finns en hel del humor också, och jag önskar intensivt men förgäves att man lyft fram den mer, eftersom den i mina ögon är betydligt mer originell än intrigen i övrigt. Historien, i alla dess plan, förs framåt huvudsakligen med hjälp av universal-metoden ”gamla kvarglömda journaler” och i undantagsfall också genom möten med olika figurer.

Vill man bedöma den visuella aspekten av spelet måste man först påminna sig om att Zork Nemesis är ett spel från 1996. Grafiken är nämligen sehr, sehr mossig. Inte usel, men oinspirerad, grå och tråkig. De miljöer som målas upp tillför ingenting nytt till genren och bilderna är färgsvaga och platta, utan djup. (Tycker man nu att jag är taskig som hackar på grafiken i ett gammalt spel, så jämför då med Obsidian från samma år, eller Startship Titanic, från året efter.) Lägg sedan till allt detta en hel drös FMV-klipp där den ene överagerande skådisen efter den andre flimrar förbi i suddiga, illa inklippta gestalter så har ni bilden på ett ungefär.

Zork Nemesis´ största förtjänst är förmodligen puzzlen. De är situationsbaserade hellre än inventariebaserade och spänner över en ganska stor skala av svårighetsgrader och typer. I grova drag handlar det om att gå i de fyra fångarnas fotspår och lära sig behärska deras respektive ”vetenskaper”. Alla puzzel är kanske inte jättevälgjorda, men de är å andra sidan väldigt många och, framför allt, sällan så svåra att man hinner bli arg.

Atmosfären i spelet växlar mellan kusligt spännande, storslaget dramatisk, lättsamt rolig och intetsägande tråkig. En del sporadiska ljudeffekter och framför allt en större mängd svårdefinierad etnisk musik finns i bakgrunden, men tillför inte så mycket till upplevelsen. Överhuvud taget saknar jag den röda tråd som ger spelet en tydlig profil. Stämningen andas så tillvida inte så lite New Age, det vill säga små snuttar av allt möjligt.

Här sticker vi emellan med lite teknisk information, tror jag. Zork Nemesis ligger på tre skivor och är ett spel som följer den traditionella peka/klicka-principen. En viss ”pixeljakt” förekommer (då kritiska punkter på skärmen gjorts svåra att hitta) men medför inte någon större irritation. Irriterad blir man egentligen bara när man försöker navigera sitt synfält (vilket man å andra sidan tvingas göra så gott som hela tiden). I Zork Nemesis står bilden still så länge man håller muspekaren mitt på skärmen. Men dra den mot kanten och spelaren sätter igång att snurra som en besatt. Jag har ingen aning om det kan ha att göra med skillnad i prestanda hos datorer förr och nu eller vad detta kan bero på, men det är psykiskt nedbrytande, det säger jag er. Innan man har fått bilden att stå still så att man kan peka på det man vill hinner man oftast få åtskilliga graders feber. I övrigt (och om man dessutom har rätt operativsystem) så fungerar och flyter spelet bra.

Ja, jag undrar lite hur det slutade, det här äventyret. Jag chansar på att allt gick bra till slut. Och gjorde det inte det så är det faktiskt inte hela världen för min del. Det kan få sammanfatta min upplevelse av Zork Nemesis.

Tillverkare: Activision
Utgivningsår: 1996

Systemkrav:
Windows 95/98 (prova vad som helst utom XP)
Pentium 200 MHz Processor
32 MB RAM
4X CD-ROM
65 MB hårddisk

Diskutera recensionen på vårt forum