Låt oss vara ense om att Cyan och Ubisoft utmanade ödet den här gången. Inte bara bytte de första person mot tredje person, peka-klicka mot keyboard, diabilds-2D mot fullständig 3D. De smusslade in arkad-puzzel också. Plus en massa ställen där man dör. Ytligt sett med andra ord en hel del att irritera sig på, om man råkar vara exempelvis Jackie Jansson, legitimerad Myst-räv av den gamla, fina skolan. Efter att ha spelat igenom det här liret vågar jag dock påstå att även Jackie Jansson, på det hela taget, kommer att bli nöjd. Den här resan visar sig vara sina föregångare ganska lik.

Gränssnittet torde väl vara vad som diskuterats ivrigast i samband med det här spelet, så vi kan väl börja där. På området i fråga erbjuder Uru flera alternativ. Utgångspunkten är att spela i tredje person med en avatar som betraktas uppifrån/bakifrån. (Som en liten utvikning kan nämnas att avataren utformas efter eget tycke, inom vissa gränser, med många variationsmöjligheter i fråga om klädsel, kroppsbyggnad, ålder, etnicitet, m.m. Kanske mer Sims än Myst, men i alla fall.) Alla rörelser som avataren utför - går, springer, hoppar - styrs med keyboard, och som om det inte vore komplicerat nog så finns dessutom en musmarkör, att använda till interaktion med saker i omgivningen. Det är med andra ord två-hands-fattning på Uru. Med andra ord blir inlärningskurvan något längre än den i Day Of The Tentacle men å andra sidan är spelen ganska olika varandra även i övrigt. Rent av skulle detta kunna vara första gången någonsin som dessa två spel överhuvud taget nämns i samma text. (Någon sysslolös som känner sig manad får väl undersöka den saken.) Jag tycker att tredje-personskontrollerna i Uru fungerar bra. Kamerans rörelser går inte att påverka, men är genomarbetade och väl fungerande. Det enda som kan störa mig, frånsett allt det där med att ständigt fastna i moon-walk-positioner i närheten av dörröppningar och liknande, är att muspekaren inte känner av några ”hotspots” förrän avataren kommit tillräckligt nära, och dessutom tittar på, objektet det gäller.

Låt oss dock återvända till Jackie Jansson. Han skulle inte ha varit nöjd med det här alternativet. ”För krångligt”, säger Jackie. ”För lite Myst.” Då finns faktiskt både ett peka-klicka- och ett första-person-alternativ. 360-graders synfält, håll ner musknappen och du går dit du pekar - allt detta går att få med endast ett knapptryck. Personligen tycker jag att denna lösning är ännu krångligare, men den finns i alla fall där, för killar som Jackie Jansson.

Och i Uru - Ages Beyond Myst finns fler saker som påminner om de gamla spelen. Grafiken är en sådan sak. Och innan vi går vidare så låt mig bara säga att den här grafiken kräver sin dator. Systemkraven är som vanligt optimistiskt formulerade, så kontrollera dina grejer innan du köper detta spel. Så. Nu ser ju inte jag vartenda spel som tar steget ut på marknaden, men av dem som jag har sett så är detta det snyggaste. Föga överraskande kanske. Men det är så snyggt så dra åt helsike så snyggt det är. Till och med grammatiken påverkas av den här grafiken. Ohc kålla h är - stvaningen okså!% niböjrar ffatta vad de är fårgan om kankse? Ingenting i miljöerna som sådana överraskar i och för sig nämnvärt om man spelat något av de tidigare spelen, men att kunna se allt det här i 3D och liksom från alla olika vinklar och håll, det är nytt och mycket, mycket njutbart, särskilt eftersom så stor del av omgivningen gjorts ”levande”. Det är vågskvalp och fiskar och fåglar och sol och moln (dagsljus och väder följer faktiskt naturliga cykler i de flesta utemiljöer) och surrande insekter och fallande löv och Gud vet vad. Det är nästan så att saker som puzzel blir till någonting överflödigt.

Men nu finns ju puzzlen där, och av det skälet tvingas denna recension till en lite obehaglig vändning.

Jag vet att jag är lite dum. Åt det aningens småtröga hållet, jag har pratat om det förr. Men i Uru - Ages Beyond Myst är jag inte säker på att det hade hjälpt om jag så varit eltandborstens uppfinnare. Det är i mina ögon en mindre kavalkad av ologiska, okonsekventa och framför allt tråkiga problem man möter. Jag gillar pussel där man utifrån det man har framför sig kan lösa problemet, med lite tänk och lite test. Ett bra exempel är Myst III: Exile. Ledtrådarna ska finnas nära till hands, eller i annat fall vara något sånär tydliga. De ska under alla omständigheter inte finnas två världar bort och vara så gott som omöjliga att förstå. När laddningstiderna mellan olika miljöer är så pass rigorösa som här blir man fort trött. Särskilt som det i spelet finns mängder av separata miljöer att grubbla över, som inte har någon som helst betydelse för puzzlandet.

Den jobbigaste sidan med problemlösandet är nog förmodligen ändå arkadpuzzlen. Man vet nämligen aldrig säkert i Uru när ett problem ska lösas genom att det eller det föremålet ska sparkas iväg dit eller dit (en teknik som man hinner både lära sig och lessna på i spelet), eller när hela lösningen går ut på att man ska gå istället för springa.

Några fina undantag finns naturligtvis, och världarna har skiftande svårighetsgrad, men för övrigt verkar den gemensamma nämnaren för puzzlen i Uru vara att de som gjort dem aldrig tänkt sig in i hur det skulle kunna kännas att försöka lösa dem.

Att detta är ett kvalitetsspel märks med andra ord inte främst på puzzlen. Lyckligtvis märks det på en del andra sätt.

Användandet av ljud är ett sådant sätt. Rent av om inte Uru vann något slags pris för det någonstans. Här har man hursomhelst inte sparat och inte slarvat och det lönar sig. De otaliga ljudkulisser som möter en i spelet följer idén om full 3D och tillför mängder av trovärdighet och inlevelse. Ljuden är dessutom oerhört noga anpassade efter avatarens rörelser och imponerar särskilt när man exempelvis vadar genom vatten, klättrar i stegar, eller bara sparkar omkring skräp (- en för övrigt som sagt ganska tråkig syssla, se ovan). Musiken i spelet är tyvärr sparsam och traditionell och passerar utan att bidra på några avgörande sätt.

Spara-funktionen är en annan fin del. Den finns nämligen inte, utan sköter sig själv helt automatiskt. Fiffigt va?

Jaha, då närmar vi oss slutet. Och jag som inte ens har berättat vad spelet handlar om. Detta är ingen direkt slump; om man får vara lite överdrivet cynisk så känns intrigen ungefär ett snäpp mindre viktig än sparfunktionen. Men det handlar om D´ni, om uppgång och fall, högmod och kamp för upprättelse. Det finns ungefär en och en halv karaktär att träffa i spelet, men å andra sidan tonvis med journaler som man kan läsa. Jag läste dem, Jackie Jansson kommer, naturligtvis, läsa dem, men väljer man att inte göra det så är det inget som påverkar problemlösandet (- med ett eller två undantag), eftersom intrigen i spelet som vanligt endast är löst hopkopplad med puzzlen. Däremot är det en lång och bitvis intressant krönika som passerar där bakom, genom alla journaler. Ett nytt inslag är dessutom kopplingen till den ”riktiga” världen; flera av de åldrar man besöker är nämligen nerlusade med oranga blinkande koner, byggställningar och olika slags avspärrningar, tecken på att någon varit här ”från utsidan”...

Långa recensioner har flera nackdelar, men framför allt kan de bli lite jobbiga att sammanfatta.

Men i alla fall. Jag uppskattar de försök som i och med Uru - Ages Beyond Myst gjorts för att utveckla en spelgenre. Det är vågat, inte främst därför att förändringarna är så stora - det är de inte - utan för att de presumtiva köparna är så traditionella. Och i mina ögon är det inte nymodigheterna som talar emot det här spelet, det är det faktum att man som spelare helst bör vara född med minst en extra hjärna. För övrigt är det ett underbart spel. Och beträffande den där extra hjärnan så kanske det i själva verket bara var så att jag spelade det här spelet över för lång tid. Kanske hade det gått enklare om jag suttit lite oftare. Å andra sidan kanske det är för sent nu att komma med ursäkter...?

Systemkrav:
Windows 98SE/2000/ME/XP
Pentium III 800Mhz eller AMD Athlon processor
256 MB RAM
Halvfräsigt 3D-kort
2Gb hårddisk
4x CD-ROM

Diskutera recensionen på vårt forum