Tony Tough är privatdetektiv. Han är, precis såsom seden påbjuder i berättelser av den här typen, en oansenlig, undanskymd och allmänt föraktad liten varelse. Han bär glasögon. Han är jättekort. Han kan massor av saker om sådant som ingen bryr sig om. I sammandrag är han en kille att tycka synd om. Tony sitter i den källarlokal som blivit honom tilldelad och grubblar över ett fall med en förklädd karamelltjuv, som varje Halloween dyker upp och knycker barnens godis. Han söker ledtrådar och samband så gott han förmår, assisterad av sin blå-lila hund Pantagruel. Snart kompliceras dock arbetet av att den blå-lila assistenten i fråga på ett mystiskt sätt försvinner. Tony försöker hålla huvudet kallt och beger sig dit spåren leder honom, till nöjesparken...

Det som därpå följer är i torrast möjliga ordalag ett äventyrsspel i traditionell Lucas Arts-anda.

Grafiken är färgstark, varm, detaljerad och levande. Bra med andra ord. Berättelsen utspelar sig helt under kvällstid och man har varit påpassliga nog att använda mängder av mörker och skugga i bilderna, vilket adderar en del till atmosfären. Figurerna i spelet sticker kanske bitvis ut såsom varande något kantiga i förhållande till alla silkeslena bakgrunder, men det kan man lätt överse med. Kanske är det egentligen inte mycket mer än själva kvaliteten som skiljer det du kan se här från Day of the Tentacle eller Sam n' Max, men ingen kan säga att det inte ser snyggt ut.

Miljöerna som beskrivs i spelet är oerhört enhetliga och homogena, eftersom så gott som alla hör till samma stora nöjespark. Detta har sina för- och nackdelar. Å ena sidan blir den bildmässiga upplevelsen profilerad och sammanhängande, å andra sidan riskerar man en påsmygande känsla av upprepning. Förändringar behöver inte alltid vara till det sämre, får man ibland för sig. Nya delar av parken görs visserligen tillgängliga allteftersom puzzlandet skrider framåt, men allt går förhållandevis sakta och utvidgningarna av spelmiljön är, med ett eller två undantag, små.

Att allting går "förhållandevis sakta" är helt och hållet puzzlens förtjänst/fel. De är nämligen rätt svåra. Så här i backspegeln var det kanske en gärning av övermod att välja "hard mode" istället för det alternativa "baby mode", men... man vill ju inte missa nåt.
Problemen i spelet är helt inventariestyrda och sträcker sig ända från halvluriga till smått överdj***iga. För en som mig, som inte har den där naturliga instinkten att verkligen totaldammsuga skärmen efter grejer att plocka upp eller interagera med, tillkommer dessutom ytterligare ett dilemma eftersom en del prylar inte ger sig till känna förrän man spårat dem på pixeln när. Dock ska jag erkänna att själva puzzlen i de allra flesta fall är välgjorda och i efterhand någotsånär logiska. Det slår mig att man eventuellt kanske också blir lite mentalt lurad av grafiken. När allt är så där gulligt och barnvänligt illustrerat vill man på nåt mystiskt sätt gärna tro att problemen ska följa i samma anda... Icke det.

Men. Hade jag inte valt den svåra vägen hade jag ju förstås missat en del av det roliga. Schmiley till exempel, den tungt alkoholiserade och avslappnat degiga clownen. Schmiley är en av de cirka trettio mer eller mindre excentriska figurer som befolkar parken och ledsagar spelaren framåt i historien. Dialogerna i spelet är många och hyfsat väl utarbetade, alla personer (och schimpanser) har sina egna karaktärsdrag och ger även den lite mer svårflörtade äventyrsspelaren anledning att dra på smilbanden med jämna mellanrum. Rösterna i spelet är varierade och välspelade och känns proffsiga i största allmänhet. Överlägset mest av alla hörs naturligtvis Tony och i mina ögon/öron är han också den bäste, på alla plan. Tony Tough är det nya nördagillets aspirerande överkejsare och hans repertoar av töntiga kommentarer låter ana att han aldrig någonsin haft en enda icke-lila vän. Han är djupt tragisk men, eller just därför, väldigt kul. Att han dessutom pratar som om någon lite försiktigt kört upp två medelstora citrusfrukter i näsan på honom är enbart till hans fördel.

Tony Toughs äventyr ackompanjeras av en lång lista av korta musikstycken, ett för varje delmiljö. Slingorna spänner från struttig cirkusmusik till lågmält bleckblås och håller, liksom ljudkvaliteten, bra klass. Jag kommer inte att gå och nynna på nåt från Tony Tough, men i sammanhanget kändes musiken passande.

Det rent konkreta sättet att spela Tony Tough bygger på en idé som tidigare använts i Curse of Monkey Island, Gilbert Goodmate och förmodligen många fler.
Högerklicka över ett användbart objekt på skärmen och du får upp en liten minimeny med kommandon av typen undersök, använd, ta och tala. Sent i spelet tillkommer även det lite tvivelaktiga kommandot "visa dig". Jag förstod väl aldrig riktigt meningen med det, men... så är det ibland. Principen med minimenyn är under alla omständigheter smidig att använda i tredjepersonsspel av det här slaget. Drar du sen pekaren mot skärmens underkant dyker dina personliga ägodelar upp på en lång rad. Klicka en gång på den grej du vill använda, dra den mot den del av skärmen där du vill att något ska hända och klicka en gång till. Tony kommer nu förmodligen att säga nåt kul och det som du hade tänkt skulle hända kommer antagligen inte att hända. Antagligen inte, alltså. Det är för övrigt värt att notera hur otroligt många olika kommentarer Tony har till ditt sätt att använda inventariet. Hans associationsförmåga och idérikedom överträffar det mesta jag stött på.

På det tekniska planet finns inget att invända mot det här spelet. Det funkar otroligt bra, utan minsta spår av störande laddningstider, hackande rörelser/ljud, kraschar, eller irritationsmoment av annan sort. Spelet ryms på en CD, vilket dessutom eliminerar diskbyten.

Att kalla Tony Tough ett traditionellt äventyrsspel vore som sagt ingen överdrift. Här finns alla de beprövade ingredienserna. Tyvärr finns kanske inte heller så mycket mer än just de beprövade ingredienserna, vilket i så fall skulle kunna vara skälet till varför spelet, trots att det håller en rakt igenom jämn kvalitet utan egentliga svagheter, aldrig riktigt lyfter.

Nu tänker jag berätta lite snabbt om ett favoritspel som jag har - Starship Titanic. Det spelet har en intrig tunnare än ett sandpapprat asplöv, ett fullkomligt felkonstruerat kommunikationssystem, samt en puzzelflora som borde ha renderat Douglas Adams minst tre års fängelse. Det är ett fantastiskt spel, som jag inte kunde sluta spela förrän det var klart. Jag tror det hade nåt med bilderna att göra, och musiken och dialogerna, men jag vet inte riktigt. Det var något med helheten som gjorde att man struntade i detaljerna.

Med Tony Tough är det likadant fast tvärtom. Spelet har många enskilda styrkor, men sviktar i helheten. Allt finns där, men något saknas. "Inspiration", "personlighet", eller "originalitet" vore kanske passande ord. Missförstå mig för den skull inte. Jag gillar Tony. Det här spelet är helt OK. Jag rycks bara inte till hundra procent med, in i den här världen av korvstånd och pumpor, och då får det väl egentligen bero på vad det vill.

Dyker den här detektiven upp igen i någon avlägsen framtid kommer jag definitivt ge honom en andra chans. Det råder inga tvivel om potentialen hos tuffe Tony som äventyrshjälte och Prograph som äventyrsutvecklare. Dock kommer jag hoppas på en lite mer egensinnig berättelse och på lite mer drag under galoscherna. Och sannolikt kommer jag att välja den något mer ödmjuka linjen "baby mode".

Tillverkare: Prograph Research
Utgivningsår: 2002

Systemkrav:
P200 (PII rekommenderas)
32 MB RAM (64 MB rekommenderas)
300 KB hårddisk (150 MB rekommenderas)


Diskutera recensionen på vårt forum