Men vi startar i den tråkiga ändan. Det tog mig till att börja med lite drygt ett år innan jag överhuvudtaget kunde ta mig igenom det här spelet och det berodde för en gångs skull inte på att puzzlen alltför vida översteg min IQ.
Under den tidsperioden lyckades jag först ta mig ungefär halvvägs igenom spelet två gånger, eller tre jag minns inte riktigt, för säkerhets skull på två olika datorer, innan det körde fast och grävde ner sig totalt.
Laddningstiden mellan spelsekvenser, den totala bristen på flyt under spelsekvenser samt spelets allmänna benägenhet att när som helst helt enkelt frysa ihop, nådde fullständigt outhärdliga nivåer. En fakir med änglatålamod hade kanske brytt sig om att fortsätta, jag gjorde det inte.
Jag fortsatte inte förrän jag slutligen köpte en ny dator - observera att jag i det här skedet var helt övertygad om att det var mina grejer det var fel på. Men när spelet fortfarande hackar långa stunder, trots 2,8Ghz P4, 512 RAM och ett Radeon 9000-kort, då börjar jag så smått ana att det kanske möjligtvis är något lurt med själva spelet.
Jag är för lite datatekniker för att kunna analysera exakt vad det är som är lurt, men något är det. Var så säkra.

Här kan ni få några fler symtom som man hinner bekanta sig med under tiden man spelar Simon the Sorcerer 3D:

• Simon fastnar inne i en vägg, buske, telefonhytt eller liknande och kommer inte loss. Ladda om.
• När laddningsproceduren för ett sparat spel är klar dyker plötsligt skrivbordet upp. Kan förresten hända när som helst. Börja om.
• Föremål som Simon plockat upp och eventuellt redan använt återvänder mirakulöst tillbaka in i spelet och kan plockas upp om igen, dock inte användas till något nyttigt.
• Talet försvinner.

Och så den absolut, absolut värsta:

• Föremål i inventariet som ska gå att kombinera (vilket man vet eftersom man har spelat det här partiet tre gånger förut) går inte att kombinera. Otroligt jobbigt. På tionde försöket gick det, hurra! Kånkar man runt på, säg, trettio grejer, då är antalet kombinationsmöjligheter stort nog som det är utan att man ska behöva testa varje kombination om och om igen. Håll med.

För att sammanfatta så här långt så finns det nu några ord vi inte gärna associerar med Simon the Sorcerer 3D. "Teknisk Stabilitet" är två av dem, "Noggrant Testat" är två andra.

Men nu lämnar vi sarkasmen och hela det tekniska området bakom oss och närmar oss istället skälen till varför jag trots allt startade om från början med det här spelet inte mindre än tre (eller fyra?) gånger. Jag hade nämligen på känn att det skulle kunna bli värt det, vilket det i slutändan faktiskt också blev.

Historien som detta det tredje Simonspelet kretsar kring har många krokar och krumbukter, men börjar under alla omständigheter med att Simon återfår sin kropp; den som ärkeskurken Sordid stal i slutet av den förra episoden (som jag dessvärre inte har spelat). Sordid figurerar även i den här upplagan, han liksom trollkarls-räven Calypso, den lätt Yodaaktige Swampling, en liten skara klassiska sagohjältar, ett större antal allmänna bifigurer, samt den nya och djärva bekantskapen Melissa Leg.

Logiken i allt vad som händer och sker är väl kanske inte alldeles glasklar i alla lägen, men kul och fartfyllt är det, det kan jag lova - och ganska så oförutsägbart.

Spelet ligger på två skivor. När man väl installerat det kan man spela från start till mål från samma skiva och jag imponeras över hur pass mycket spel man lyckats klämma in. Från det att Simon vaknar upp i "The Chamber of Life" till dess allt är över har han hunnit avverka ett försvarligt antal miljöer, puzzel och kanske framför allt dialoger.

När det gäller röstskådespeleriet så känns det övertygande och proffsigt i så gott som alla situationer, med högst ett eller två undantag. Manuset är även det smått briljant - en av spelets starkaste sidor - och trots att många av de ämnen som Simon uppehåller sig vid, i monologer och dialoger, kretsar farligt nära de mer klichéartade och uttjatade, så är det roligt nästan precis hela tiden. Jag vet inte hur han gör.
En annan oerhört förbryllande detalj är hur man över huvud taget kan tycka om den här snoriga lilla ungen - Simon är oavbrutet otrevlig mot alla han möter och gör sig i allmänhet så osympatisk han bara kan, i alla väder. Och ändå måste man, i alla fall jag, gilla honom.

Tar man sig så en titt på puzzlen så inser man snabbt att hoppsan, här kommer folk ha synpunkter nu igen. En inte helt oäven andel av uppgifterna i Simon the Sorcerer 3D är nämligen av typen "gå på lina", "kasta pil", "springa fort på tid" etc, det vill säga problem av arkadtyp. Men snälla, låt inte detta avskräcka er. Sådana här inslag är naturligtvis okonventionella och allmänt förkastliga i äventyrsspel, och de varianter som förekommer i Simon 3D förhöjer kanske inte direkt spelets kvalitet men de utgör inte heller i sig någon anledning att hoppa över det här spelet, så hemska är de inte. Och de inventariebaserade puzzlen håller genomgående hög klass (med ett fåtal undantag). Här finns roliga, finurliga problem i mängder, som ovanligt nog faktiskt blir enklare ju längre spelet lider.

De här arkadinslagen för oss dock in på nästa kontroversiella aspekt av Simon 3D, själva manövreringen av Simon. Detta är, som en ganska logisk följd av att spelet har 3D som en del av sin titel, inte ett peka-klicka-spel. Det är helt keyboardkontrollerat. Dock är det befriat från kommandon som "hoppa", "stå på huk", "rulla ihop sig till en boll" och vad för gymnastiska övningar i övrigt som kan dyka upp i de härna moderna spelen. Perspektivet är en lite udda blandning av första och tredje person, på så vis att Simon allt som oftast är närmast i bild, men med ryggen mot kameran. Detta kan bland annat resultera i en del intressanta kameraåkningar och ger spelet en rätt så uppiggande känsla av tempo. För mig ökar dessutom inlevelsen i spelet när man kan springa runt så mycket man vill och ändå hela tiden befinna sig i centrum. Man låter miljön runt omkring röra på sig istället. På det hela taget - och tvärtemot mina förväntningar - en utmärkt fungerande lösning.

Valet att göra spelet helt i 3D får naturligtvis sina konsekvenser även på området grafik. Närbildsdetaljerna blir diffusa och gryniga, etc. Ingenting blir egentligen lika snyggt helt enkelt. Den ovan beskrivna känslan av inlevelse, och kanske framförallt rörelsefrihet, som 3D-tekniken medför väger i mitt hjärta i och för sig upp det allra mesta, men det hör ju inte riktigt till den här diskussionen. Nu pratar vi ju om grafik. Ähum. Jag upplever grafiken som en stark sida hos Simon 3D - färgstark, inspirerad och genomarbetad. Och då må det väl vara hänt att polygonerna sticker ut lite här och var och att en armbåge plötsligt lite mystiskt kan försvinna in i en tegelvägg.
En liten detalj som förtjänar att nämnas, är hur man arbetat med ljuset i spelet; tjusiga linsreflexer från solen dyker nämligen upp när man är utomhus. Mycket snyggt.
Nåja. Jag hör inte till dem som anser att hela genren borde övergå till 3D, men i just det här spelet har man lyckats använda tekniken på ett sätt som faktiskt tillför något.

Över till något som jag hoppas att vi kan vara lite mer överens om - musiken. Musiken i Simon 3D är underbar. Det är filmkvalitet och ingenting mindre. Feta, välskrivna stråkstycken till utomhussekvenserna; skön, svängig pianomusik i baren och spöklikt trevande nattmusik. Top notch, tror jag visst man säger.

Simon 3D är i alla avseenden en underlig mix, och inte minst vad gäller stämningen i spelet. Det finns en fantastisk känsla av sagovärld inbäddad i hela historien, och det trots att det hela tiden förekommer, och refereras till, moderna företeelser så som tvättmaskiner, telefonkiosker, pizza, dammsugare, m.m. Återigen förstår jag inte riktigt hur man burit sig åt. Under alla omständigheter dras jag in i berättelsen och vill veta hur det ska gå och när allt är slut så saknar jag det. Det om något brukar vara ett säkert sätt att känna igen bra spel.

Jag vet inte om jag skulle vilja att alla äventyrsspel var som Simon the Sorcerer 3D. Eller, jo det vet jag visst. Det skulle jag inte vilja. Men ett sådant här spel lite då och då, det mår man minsann inte dåligt av. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur bra det här spelet hade kunnat bli om man låtit någon, eller åtminstone några fler, testa det innan det gavs ut.

Tillverkare: Adventure Soft
Utgivningsår: 2002

Systemkrav:
Windows 95/98
Pentium 233Mhz MMX
64 Mb RAM
430 Mb hårddisk
8X CD-ROM
8Mb Direct 3D-kompatibelt grafikkort
Soundblaster-kompatibelt ljudkort
DirectX 7.0

...men, öh, som sagt, gärna lite till...

Diskutera recensionen på vårt forum