30:e juni 1908 drabbade en explosion med styrkan av
2 000 Hiroshima-bomber Tunguska-regionen i centrala Sibirien. Explosionen hördes hela hundra mil bort och rapporter nämner att de tre följande nätterna var det så ljust i hela Europa att man kunde läsa tidningen utomhus. Vad var det som hände? Eh…varför tittar ni på mig? Jag har ingen aning om vad som hände, År 1908 var jag bara en liten pilt.

Sedär, upptakten till det tyska spelet Secret Files Tunguska som tog ett tag på sig att översättas och som föregicks av mycket gott rykte. Vad handlar det då om i korthet? Jo, när Nina Kalenkov anländer till det naturhistoriska museét för att besöka sin far forskaren, spela lite schack, dricka rödvin och kalasa loss på choklad så möts hon av ett kontor i kaos. Pappan är borta och ett telefonsamtal till lokala polisen hjälper föga, de vill inte leta efter honom utan tror givetvis att han helt plötsligt ramponerat kontoret själv och rymt hemifrån, troligen med skäggiga damen från den ambulerande cirkusen (sorry, jag tenderar bättra på storyn lite). Då blir Nina givetvis en aning upprörd och bestämmer sig för att leta rätt på honom själv, ett starkt inlägg i debatten Kvinnor Kan. Feminister torde dock uppröras av det faktum att Nina är super-het och färdas på det sexigaste av fordon, motorcykeln. Ack, denna värld av motsägelser. Nåväl, spåren leder tillbaks till Tunguska-episoden som hennes far forskat i tidigare och där lämnas vi, i skepnad av Nina förstås, för att själva utforska vad som pågår och var pappsen tagit vägen. En bit in i spelet får vi också möjlighet att spela som hennes fars unge arbetskamrat som givetvis blivit störtkär i Nina och hjälper henne så gott han kan. I hans fall har man dock lyckats styra bort från schablonbilden av manlig hjälte, han är bara en snutfager kille. Snudd på mjäkig.

Jag måste tidigt nämna att jag gillar känslan i spelet skarpt, något man märker och kommenterar direkt spelet rullar igång med ett ytterst barnsligt ”vissscht”. Humormässigt lämnas vi lite ute i kylan då utvecklarna valt en mer seriös approach till ämnet men allt i livet kan inte vara kul. Spelet har i alla fall den där läckra tecknatstilen som förknippas med adventures, riktiga adventures. Vi pratar alltså ett peka & klicka-äventyr enligt gammal god tradition. Inte helt fotorealistiskt med andra ord utan mer i stil med tidiga Broken Sword-spelen eller sentida Runaway. Det känns krispigt helt enkelt och mycket detaljerat. Givetvis har grafiken nått långt längre än Broken Sword, missförstå mig rätt, men känslan är likartad. Responsen på musklicken är heller inte tokig och ett dubbelklick på en utgång transporterar en genast till nästa rum, som sig bör. Det finns knappt något värre än att behöva se en figur transportera sig själv över skärmen gång efter annan i sakta mak (de som spelat Moment Of Silence vet vad jag menar). Även mellansekvenserna som för historien framåt är sköna att skåda. Jag tror nästan jag delar ut grafikbetyget på en gång och utan att kunna grafikteknik eller känner mig särskilt kompetent att bedöma densamma delar jag helt fräckt ut en nia, helt baserat på stilen och känslan. Man mår gott, svårare är det inte.

Storymässigt då? Jovars, storyn travar fram med snabba vändningar i landskap och situationer. Om jag tvingades beskriva storyn i två ord skulle det bli dessa, James Bond. Ofta är den snubblande nära rent löjeväckande men på samma gång tämligen underhållande. Detta är en verklighetsflykt utan dess like, jag räknar dock inte in rollspel och annat jolm i denna ekvation, och vissa ”problem” man ställs inför känns riktigt krystade. Man har ofta tillgång till fordon och kan, rent logiskt, skaffa vilket verktyg det än vara månde. Men icke så, man får nöja sig med de objekt man blivit tilldelad av speldesignern. Exempelvis skall man få tag i en nyckel som finns i ett akvarium i ett tidigt skede av spelet. Ponera att er far försvunnit under mycket mystiska omständigheter, hade ni då tvekat att helt enkelt slå sönder glaset för att få tag på denna gäckande nyckel som givetvis leder er framåt i undersökningen? Tjosan, där rök glaset, sorry guppy. Inte i Tunguska inte, där måste man finna lämpligt redskap för att fiska upp nyckeln. Detta känns givetvis en aning störande men för tusan, det är spel och underhållning vi pratar om, inte kvantfysik. Gilla läget, leta upp den saknade pinalen eller skapa den själv genom att kombinera ett par av dina andra inventarier och du stövlar vidare i spelet. Den övergripande historien med måttliga inslag av aliens och en vansinning multimiljardär med världsherravälde på agendan känns väl inte helt fräsch så storymässigt tror jag vi stannar på en femma i betyg. Speciellt eftersom spelet känns helt tomt på vettiga moralkakor eller underliggande budskap. James Bond, som sagt.

Jag får anta att de trovärdighetsbrister som föreligger i konversationerna ska tillskrivas manusförfattaren, inte röstskådespelarna. Mest troligt är det en ganska snabbt framhetsad översättning från tyska som ligger till grund för de något styltiga meningarna. Musikmässigt vette tusan var vi hamnar, jag kan inte minnas något stycke ifrån själva spelet. Menymusiken är dock pompös och bidrar till den dramatiska stämningen. Det känns dock lite fel med dramatisk musik när man laddar senaste sparade spelet till tonerna av typ Wagner och fortsätter med problemet att laga cykeldäcket. Ja, ni fattar…?

Gåtor och problemlösningar hör jag att ni funderar över? Visst, det finns rena pusselsekvenser i spelet men de är en barnlek för ärrade adventure-veteraner. Invanteriebaserade problem löses som sig bör med trial and error-metoden och pusslen har vi sett förut. Dock finns några finurligt inlagda gåtor som kräver att man tänker en bit utanför lådan, så att säga, och sådana är alltid välkomna. Spelet innehåller också ett sorts hjälpsystem för de mindre bemedlade. Då åsyftar jag de av oss som i avsaknad av syn som en gam inte kan urskilja ett råttkadaver på en halvmils avstånd. Man kan nämligen med ett enkelt tryck på mellanslagstangenten få fram ett förstoringsglas över varje del av skärmen där det finns något att interagera med. Detta trick eliminerar således allt tänkbart pixelletande, såvida man vill använda funktionen förstås. Personligen fann jag denna funktion gudabenådad eftersom det inte finns något värre än att i månader leta igenom skärm efter skärm för att hitta klickbara regioner. Dock kortar det givetvis ner speltiden en aning men hellre spela ett spel med ett leende på läpparna än ett elakt, vansinnigt grin (tänk Jack Nicholson i The Shining). Jag ska sträcka mig så långt som till att hävda att Secret Files Tunguska är ett spel ni bör använda för att introducera er tonåring i den underbara världen av äventyr. Visst kommer de att köra fast här och var men med en liten ledtråd, hjälpsamt framviskad, kommer de att äventyra vidare och troligen fastna i genren. Så bra är detta spel, det summerar egentligen det vi gamla äventyrsgubbar och -kärringar har hållit på med i två och ett halvt sekel. Stoppat fiskar i öronen, tuggat bambu, hanterat fjärilar, ätit Prozac och bakat kakor men enträget och i ärlighetens namn, totalt besatta, letat vidare efter den enda lösningen. Och gott folk, när ni finner lösningen till detta spel så lovar jag att slutsekvenserna drar upp era mungipor så till den milda grad att ni knappt kan vänta på den utlovade uppföljaren som ska släppas 2008. Jag kommer att stå i kö.

Betyg 8

Tillverkare: Animation Arts / Deep Silver
Utgivningsår: 2006

Systemkrav:
Lägst W2000 / XP
P2 500 MHz eller motsvarande AMD
128 MB RAM
16 MB video
DVD-rom
2 GB hårddiskutrymme

Diskutera recensionen på vårt forum