Recenserat av Marks , januari 2006

Så här i nyårstider, när det känns som om framtiden och allt det nya liksom vill på att kliva med extra stora steg mot en, då kan det kännas fint att lite trotsigt få göra helt om och plocka fram något riktigt gammalt och mossigt att gräva ner sig i. Det skulle kunna handla om en gammal skolkatalog från högstadieåren, en samling luktsudd som man trodde att man slarvat bort, eller ett Finn & Fiffi-album. Det skulle också kunna vara ett riktigt gammalt dataspel. Det skulle kunna vara Simon the Sorcerer II.

För att göra en lång historia kort skulle jag vilja börja med lite övergripande information: Om du som läser detta gillade Simon The Sorcerer, men ännu inte tagit dig tid att spela Simon II, då tror jag att du borde göra det. Frånser man själva historien så är det i princip ingenting som skiljer spelen åt. 

Och egentligen är historien ganska sig lik, den också. Moderne nutidsslyngeln Simon finner en dag, till sitt förtret, en främmande garderob i sitt pojkrum. Föga anande att det är ärkeskurken Sordid som trollat dit den öppnar han dörren och kliver in, för att i ögonblicket senare åter befinna sig hos sin gamla trollkarlsmentor Calypso, i en annan värld. Hur skall Simon klara sig mot Sordid - och kommer han någonsin kunna ta sig hem igen? Dessa frågor är vad intrigen i Simon The Sorcerer II snurrar kring.

”HOW TO SUCCESSFULLY RECYCLE A COMPUTOR GAME” föreställer jag mig att Mike Woodroffe började med att skriva med stora bokstäver på svarta tavlan den morgon som Adventure Soft påbörjade produktionen av det här spelet. ”Inga alltför kreativa idéer är ni snälla”, sa han sen med lagom förmanande ton. ”Man laddar och sparar med hjälp av ett vykort, Simon samlar sina saker i hatten, han skämtar till det när man klickar ”pick up” på en annan människa. Som förra gången, OK?” Jag tänker mig att alla runt bordet nickade i samförstånd.

Och det lustiga är att det funkar också. Allt känns igen. Allt är fortfarande bra.

Ska vi skapa en liten tråkig kolumn av det som trots allt kanske borde ha utvecklats så hör grafiken förmodligen dit. Den är fortfarande funktionell och bra, men är så snarlik originalet att det blir svårt att avgöra vilket av spelen som kom först.

Vidare kan man känna att man hunnit bli lite trött på gränssnittet. Även det fortsätter vara funktionellt och bra, men en viss leda över alla verb (visserligen illustrerade med bilder den här gången, se bifogade screenshots för ytterligare info) infinner sig i mitt fall. Man använder ju så sällan mer än hälften av dem.

Det var det. Över till den stora, roliga kolumnen: saker som man gjorde rätt i att behålla.

1. Film- och litteraturparafraserna. Redan första spelet mutade ju in ett eget litet hörn av spelhumorbranschen genom sina hämningslösa parodier på allt från Tolkien till Bockarna Bruse. Ett billigt trick kan tyckas, att stjäla och förvränga, men ack så roligt. Här är det historierna om Kung Arthur, Prinsessan på ärten, Narnia, Guldlock, med flera som vrids ur led. Mycket av det är väldigt kul.

2. Rösterna. Även i Simon II hörs att skådespelarna inte är så många till antalet, men vad gör det när de är så bra?

3. Puzzlen. Ja, de är ju inte samma förstås, men konceptet är samma. Fyll hatten med prylar som egentligen inte ryms där och invänta rätt läge att få limma fast lösskägg på en förbipasserande flakmopedist, för att i slutändan erhålla en helt OK brandsläckare. Typ. Lite överdrivet kanske. Inte riktigt lika svåra problem som i Simon I upplever jag, men lagom logiska/ologiska och bra.

4. Musiken. Är ju inte heller samma, fasen vad urvattnat hela det här resonemanget blev, men den är i alla fall påfallande lik. Det betyder att den är väldigt ymnigt förekommande och bra. Blip blop som blip blop ska låta.

5. Simon. Han är ju helt underbar. Ett riktigt arsle förstås, outtröttlig i sin strävan att hitta svagheter hos andra, men underbar. Frånser man ett eller två skämt om framtunga tjejer och liknande så är nästan allt han säger roligt.

En helt annan fördel med det här spelet, frånsett det ovan nämnda, är att det går förvånansvärt lätt att få tag i. Billigt är det också, kolla bara spelutvecklarnas hemsida.

Det fina med spel som Simon the Sorcerer II är att de, i likhet med gamla skolkataloger, så effektivt får en att glömma bort en massa tråkiga saker. Alla eventuella funderingar på putsande av fönster, vikning av tvätt, inköp av frukostflingor, skottande av snö, etc, makar sig villigt åt sidan för en stund och lämnar en ensam kvar med möjligheten att bara ha det trevligt.

Betyg: 7

Tillverkare: Adventure Soft
Utgivningsår: 1995

Systemkrav:
WIN 95/98 (patch för att köra på XP finns på hemsidan för nerladdning.)
386 processor
4Mb RAM
VGA 256 färger

Diskutera recensionen på vårt forum