Simon the Sorcerer florerade i spelhyllorna för första gången 1993, men återutgavs för några år sen i en XP-kompatibel version. En kritiskt granskande spelkonsument kanske undrar varför ett över tio år gammalt spel nödvändigtvis måste ges en andra chans, när det finns så många andra, nya spel som väntar på att få visa upp sig i butikshyllorna? Svaret på den frågan får man genom att helt enkelt spela spelet. Man inser då snabbt att Simon the Sorcerer har återutgivits därför att det är ett väldigt ballt spel. Vilket är ett enkelt och bra skäl.

Så. Ponera att det är din födelsedag. Det är din födelsedag och du har just fyllt tolv år, hurra hurra. Oväntat har det visat sig att ett av dina paket innehåller en livs levande hund. Hurra! Men knappt har du hunnit klappa din nya lilla kompis förrän den spinger upp på vinden och nosar fram en förtrollad besvärjelsebok. Hrm, konstigt, tänker du. Ännu konstigare blir det när boken plötsligt skickar dig, och ditt husdjur, bort till ett förtrollat sagoland. Hoppla. Jaja, du är nu inte den typen som hetsar upp sig över minsta lilla, så efter att ha lirkat dig ur ett första litet dilemma, rörande en samling troll och ett störreaktigt offeraltare, så börjar du försöka nysta lite försiktigt i vad det egentligen är som pågår. Det framkommer att alla mystiska händelser kan härledas till någon som kallar sig Calypso och är trollkarl och som dessutom är fånge hos en annan figur, Sordid. Det framkommer vidare att det är din uppgift, föga oväntat, att frita Calypso och rent allmänt rädda världen.

På den tekniska fronten bidrog Simon the Sorcerer på sin tid knappast med några nya lösningar; formatet för peka-klicka-spelen var 1993 redan ganska fastslaget som jag förstår det. Gränssnittet, med spelmiljön upptill och inventariet nertill i bild och där musen fungerar som enda hjälpmedel, känns igen från många av föregångarna inom genren. Ett praktiskt koncept.

Puzzlen känns också märkligt bekanta. Förena det osannolika föremålet A med det osannolika föremålet B och, voíla - en hängmatta. När jag tänker rätt på saken så kombineras det förresten inte så hemskt mycket grejer i StS, men i alla fall. Puzzlen är halvluriga, halvskruvade inventarie-problem av klassisk modell. Det var bara det jag ville få fram. Ibland är puzzlen lite väl svåra, vilket förstärks av att spelvärlden ju längre spelet lider blir ganska stor. Ibland känns det lite oklart vad det är tänkt att man ska göra. Men får man stora problem kan man alltid gå förbi ugglan för ett gott råd. Eller ett dåligt, man vet aldrig.

Musiken är av gammal hederlig midi-typ och ramar in äventyrandet på ett fantastiskt sätt. Lättsmälta, gladlynta och varierade är de många loopar som smyger förbi i bakgrunden. Bli inte förvånad om du finner dig själv visslande på någon liten snutt även en och två veckor efter att du spelat ut spelet.

Grafiken är färgstark, rik och detaljerad, men från 1993. Resten kan ni räkna ut själva.

Så här långt inga stora märkvärdigheter. Märkvärdigheterna kommer inte förrän vi börjar tala om dialogen. Så nu gör vi det en stund. Det här är ju nämligen menat att vara ett roligt spel, och är också mycket riktigt ett roligt spel. Vilket alltså beror i stora delar på karaktärerna, röstskådespeleriet och, som sagt, dialogen. Det lever en del original i den här sagovärlden, kan vi ju börja med att konstatera. Trollkarlar, som försöker lära sig spela mahjong; talföra maskar med smak för mahogny, ek, balsa och teak, samt ett teatersällskap bestående av tre bockar och ett förbannat troll (personlig favorit). Lägg sedan till det en senil uggla, en snögubbe med attitydproblem och ett aningens maniskt gäng Tolkien-entusiaster, så har vi ringat in de sociala förutsättningarna på ett ungefär.

I centrum av denna suspekta skara står naturligtvis Simon själv. Han är en nyfiken, frispråkig, fräck, elak liten skit. Han är en av de ungar som vi inom pedagogbranschen, om vi bara kunde få lagen på vår sida, skulle hänga upp i fotleden upp och ner i nocken på skolmatsalen som varnande exempel för andra barn. ”Bli inte som han”, skulle det stå på en liten svart griffeltavla bredvid. Det är i själva verket ett av hela den här spelseriens stora mysterier hur en så hjärtlös, självisk liten utsugare lyckas med konststycket att vinna ens sympatier. Jag vet fortfarande inte hur han gör det, men på något sätt lyckas han. Simon låter en i hemlighet leva ut alla de fula sidor hos en själv som man möjligtvis velat, men aldrig riktigt haft mage att släppa fram. Kanske är det därför man gillar honom.

Tillsammans skapar denna grumliga samling stor underhållning. Spelutvecklarna satsar på den torra, sarkastiska och gravt skruvade humorstil som genom åren gjorts känd som ”brittisk humor”. Man använder sig av en hel del moderna referenser och travesterar friskt på filmer, böcker och annan modern kultur. Elakheterna är många, men roliga.

Det är alltså inte av nostalgiska skäl allena som Simon the Sorcerer utgivits på nytt, det är på grund av att det håller vinnarklass från start till mål. Kanske är själva storyn lite tunn på sina håll och kanske vet man inte alltid hur man ska bära sig åt med puzzlen, men icke desto mindre är detta ett av de klassiska peka-klicka-äventyren. Ett måste för alla respektabla äventyrare, möjligtvis med undantag för er som har eller har tänkt skaffa egna tonåringar.

Tillverkare: AdventureSoft
Utgivningsår: 1993

Systemkrav:
Mycket låga.
Finns att köpa i två versioner,
WIN 95/98 och WIN ME/2000/XP

Diskutera recensionen på vårt forum