För att vara en spansk spelutvecklare så har Pendulo Studios till att börja med avlat fram en mycket ospansk produkt. Runaway – A Road Adventure kunde lika gärna ha varit någonting direkt från LucasArts (om man inte råkade veta att dessa numera lägger ner alla sina äventyrsspel just innan de tänkt ge ut dem). Här är det fråga om amerikanska karaktärer, spelade av amerikanska skådespelare i amerikanska miljöer.

Brian Basco, redlig ung man från New York, är på väg i sin bil för att plocka upp en bok som han behöver för sina studier vid Berkley, California, dit han just blivit antagen. Brian är den sortens man som aldrig burit ett ostruket klädesplagg, som aldrig sagt ett ord fulare än ”järnspikar”, som aldrig funderat på hur tjejer ser ut nakna, och som anser att studier är det finaste som livet har att bjuda. Han är Mammas Pojke. Därför blir det också lite omtumlande för honom när han, precis vid resans början, möter Gina - vacker, ung och vågad. Eftersom mötet sker genom att Brian kör på Gina med sin bil, just som hon försöker fly från farliga skurkar, ser han som sin skyldighet att hjälpa henne. Detta visar sig snabbt bli betydligt svårare än han räknat med, eftersom Gina tycks ha trasslat in sig i en hel härva av skumma affärer.

Om Runaway - A Road Adventure mot förmodan skulle ha varit en hundras istället för ett dataspel så skulle det ha varit en Golden Retriever. Skulle det ha varit en bilmodell så skulle det ha varit en Volvo 740. Ett klädmärke - Fjällräven. En maträtt - spaghetti med köttfärssås. Skulle det ha varit en glasspinne så skulle det ha varit en 88:an. Jag hoppas ni börjar känna vad det är jag försöker få fram här. Det här spelet är som alla de här sakerna - tryggt, pålitligt, vanligt och enligt en hel massa människor förjädra bra.

Och det är verkligen bra. Första föremål för lovord blir spelets uppsättning av puzzel. Det är en smärre fröjd att jobba sig igenom de här problemen, som är många, logiska, roliga och till och med något sånär lättfattliga. Roliga kanske förresten är en liten överdrift, men det blir roligt, eftersom puzzlen är välgjorda och lagom svåra och hela tiden ger spelet ett högt tempo. Bitvis händer det att man tvingas ge sig i kast med uppgifter innan man vet riktigt varför, men för det mesta går intrigen och puzzlandet hand i hand. På grund av den mycket detaljtyngda grafiken (se nedan) så kan det någon gång omsänder bli fråga om en del pixeljakt, men detta tycks ju höra genren till och kan ses som en del av själva puzzlandet. Eftersom Runaway är ett traditionellt LucasArts-spel är det inventariebaserat problemlösande som gäller, där prylar och mojänger av olika sorter ska insamlas och senare användas till allt möjligt.

Glädjetåget tuffar vidare, tuff-tuff. Gränssnittet är nästa stopp. En liten detalj kanske, men otroligt viktig, särskilt om den inte fungerar. I det här spelet fungerar gränssnittet lyckligtvis som en schweizisk klocka; det är till och med den smidigaste samling lösningar jag stött på i ett äventyrsspel. Ingenting överraskar, så klart, men allt funkar oerhört bra och snabbt, med ett minimalt antal höger- och vänsterklick på musen. Hurra. Att detta är ett peka-klicka-spel i tredje person behöver jag kanske inte ens nämna. Det har ni nog redan ränkat ut.

Och så detta med grafiken. En mer genomarbetad och detaljrik cartoon-grafik har nog sällan skådats. Den är bländande, med vänliga, varma färger och mjuka linjer. Traditionell givetvis, men väldigt inbjudande och… hrm… generös kanske man kan säga. Skärpan förloras en aning i klippscenerna mellan spelandets olika delar men det tycks ju ofta höra till. Något som inte alltid hör till är att man bemödar sig om karaktärerna, att de utformas så att de liksom smälter in i miljöerna de rör sig i, istället för att se sådär eländigt ”ditpetade” ut i efterhand. Detta har Pendulo Studios bemödat sig om och det ger en väldigt skön känsla av helhet och kvalitet.

Karaktärer och bifigurer var det ja. De är förhållandevis många. Lyckligtvis har man givit de allra flesta tydliga drag och personligheter och ovanpå det dessutom utmärkta röster. Dialogerna följer också mönstret av gediget arbete, men ändå är det ungefär här någonstans som jag så smått börjar ångra att jag babblade på om LucasArts. Här saknas nämligen det där lilla extra, det som fanns i Curse of Monkey Island, men som saknas i en Volvo 740. Det där som sätter lite snurr på saker och livar upp liksom. Jag är inte den som skriker efter one-liners och roliga historier, men lite mer humor hade väl knappast skadat. Den är inte helt totalt försvunnen, sådär som i Syberia eller The Longest Journey, men dessa spel lovade heller inte så mycket på området. Kanske är det den tecknat-känsla som präglar Runaway som gör att man förväntar sig mer humor, men den saknas under alla omständigheter. Dessvärre saknas den mest av allt hos vår huvudperson Mr Brian Basco. Han är inte bara tråkig, han är tråkig på ett tråkigt sätt. Han säger vad jag minns ingenting roligt i hela berättelsen, ett konststycke som mig veterligen hittills bara utförts av Tintin, på sin tid. Men som både Tintin och Brian Basco vet, är det naturligtvis bättre att vara tråkig utan att försöka vara rolig, än det är att försöka vara rolig och vara tråkig likförbaskat.

Och i det skenet måste man nog betrakta hela den här berättelsen. Den är nämligen inte särskilt rolig. Däremot är den bra, vilket ju nästan är, tja, ännu bättre. Intrigen i Runaway – A Road Adventure har karaktär av både deckare och roadmovie och är väldigt förnuftigt uppbyggd. En rivstart, en transportsträcka, en stegring, ett klimax, en liten avrundning. Det finns en balans i historien som håller spelaren intresserad hela vägen hem. Man har petat in en eller annan liten twist men lämnar vid slutet inga obesvarade frågor. Ett väl påkostat arbete. Påkostade är också de helt enormt långa klippscener som ligger inkilade mellan spelets sex kapitel. Se för tusan till att ring upp alla vänner du har innan du sätter igång att spela, så att ingen får för sig att ringa upp dig mitt i alltihop. Vi talar om klipp på tio, tjugo minuter mellan varje del och du känner inte för att bli störd när de kommer. Jag lovar.

Få se då. Nu har vi pratat om det mesta väl. Musiken och ljudeffekterna har jag inte nämnt, men det finns inget särskilt att säga där, utom möjligtvis att ledtemat i spelet inte är så där världsbäst. Och några buggar eller andra teknikfel har jag inte hittat, förutom på ett ställe där en dialog hela tiden hakade upp sig. Det gick att komma förbi. Nä, nu är det nog bäst att få till nåt slut på det här. Nåt fyndigt gärna.

Spela spel ska ju gärna vara roligt. Därför, när det började gå upp för mig att detta spel nog aldrig skulle komma att braka loss i någon direkt skrattfest, kände jag mig aningens lite sviken. ”Det såg ju så kul ut ju”, ville jag klaga i någons förstående famn. Men. Det här spelet har lärt mig en ny sak: Det är inget fel med vanliga saker. Vanliga, konventionella saker som hantverk och kvalitet. Allt måste inte vara roligt, det kan vara trevligt också. Utan att det är något fel med det, menar jag. Jag känner mig väldigt mogen när jag säger detta, det hoppas jag ni förstår. Slutsatsen blir alltså: Köp, spela, och ha det så trevligt.

Tillverkare: Pendulo Studios
Utgivningsår: 2003

Systemkrav:
Windows 95/98/ME/2000/XP
Pentium 333 Mhz
4x CD-ROM
32 MB RAM
361 MB hårddisk

Diskutera recensionen på vårt forum