I Runaway spelar man den något försiktige och nördstämplade unge mannen Brian Basco. Ni känner förmodligen igen typen, vi har sett den förr i bl.a. Monkey Island och Gilbert Goodmate. Brian är en nybakad student som utan att ana oråd blir indragen i en maffiauppgörelse. Han beslutar sig frivilligt att stanna kvar i detta dramatiska skeende eftersom han vill rädda den fagra nattklubbssångerskan Gina från de hårdbarkade bovarna.

Runaway spelas i ett tredjepersonsperspektiv och gränssnittet är traditionellt peka-klicka med dialogträd och en tecknad atmosfär.

På ytan är detta ett fullkomligt fantastiskt spel!

Grafiken är en av de bästa jag har sett i ett äventyrsspel. Upplösningen är hela 1024X768 med 16-bitars färg och övergången mellan de faktiska spelsekvenserna och filmsekvenserna är nästan omärkbara.

Musiken är specialkomponerad för spelet och sitter som handen i handsken på de allra flesta ställena. Som grädde på moset är röstagerandet och specialeffekterna perfekta.

Till allt detta kommer det fantastiska faktum att jag inte upplevde en enda bugg, inte ett enda tekniskt problem. Spelet fungerade helt utan anmärkning från början till slut. All heder till Pendulo och deras speltestare. Detta hör absolut inte till vanligheterna.

Vad är det då som gör att spelet bara får en sjua i betyg?

Jo, det är allt som kommer fram när man skrapar lite på den välpolerade ytan. I princip skulle problemen kunna vara mycket bra men på ett flertal ställen förekommer det irriterande hinder för denna perfektion. Utan att avslöja detaljer så kan det handla om ett orimligt antal upprepningar av samma agerande för att nå ett visst mål. Ett genomgående problem är också ett, som det verkar, avsiktligt planerat pixeljagande som används i försvårande syfte istället för att göra problemen svårare. Spelet är också larvigt linjärt. Trots att man på ett flertal ställen sedan länge förstått vad man ska göra och vilket objekt man letar efter så går det inte att komma vidare innan man har sagt någon nyckelreplik i dialogen.

Utöver den mer graverande kritiken skulle spelet må bra av lite humor och det skulle inte heller ha varit fel om det var lite längre.

Jag är fullt medveten om att jag med denna recension kan framstå som lite gnällig men jag tycker att man har rätt att ställa de högsta av krav på ett spel som skulle kunna ligga så nära perfektion.

Jag vill avsluta recensionen med att rikta ett stort tack till Pendulo Studios för ett mycket bra försök. Det vore fantastiskt om de nästa gång skulle nå hela vägen fram. Då skulle de kunna skapa en tidlös klassiker.

Tillverkare: Pendulo Studios
Utgivningsår: 2003

Systemkrav:
Windows 95/98/ME/2000/XP
Pentium 333 Mhz
4x CD-ROM
32 MB RAM
361 MB hårddisk

Diskutera recensionen på vårt forum