Spud är en oerhört kall kille. Han har den svalaste dialekten, det skönaste hänget på brallorna och den mest avspänt ointresserade blicken. Av alla, märk väl. Han har dessutom den kanske mest suspekta farbrorn, Dr Frankenstomp, som tycks vara någon form av galen uppfinnare. Spud får sin första stora överraskning när han kommer ut på landet där farbrorn bor och upptäcker att gubben ifråga förvandlats till en svart korp. En lång rad händelser inträffar därefter som var för sig innebär att unge Spud, trots att han verkligen anstränger sig, hela tiden får allt svårare att bibehålla sin oberörda och avslappnade stil. För nu har spöken, vampyrer, skelett, demoner av alla sorter, zombier, varulvar, mumier, maskföresedda motorsågspsykopater, plus en översvallande mängd rosa små imp-saker på något mirakulöst vis sluppit lös i bygden. Allt visar sig snart vara släktingen Frankenstomps fel, men som en följd av dennes tillfälliga handikapp faller ansvaret att reda upp alltihop naturligtvis på Spud.

Miljöerna i The Quivering ses huvudsakligen utifrån ett förstahandsperspektiv. Detta inser man snabbt är det enda rätta för ett spel som har ambitionen att vara spännande och lite kusligt. Spuds sporadiska, mumlande kommentarer där han vandrar fram kan visserligen bidra till känslan av att det är någon typ av obskyr amatörfilm man tittar på, där regissören och kameramannen varit en och samma person, men man vänjer sig lyckligtvis ganska snart. Detta gäller även den något daterade typ av 360-graders synfält som spelet håller sig med, som innebär att man kan vrida sig horisontellt men inte vertikalt. Något som däremot kan vara knepigt att vänja sig vid med The Quivering är spar-funktionen. Den bygger nämligen på spårandet och infångandet av impar; skära små glada, och endast lindrigt demoniska figurer, som man alltså behöver en av för varje spel man önskar spara. Impar stöter man på lite här och där i spelet och man lär sig snabbt var de brukar hålla till, men proceduren blir ändå onödigt omständlig, i synnerhet eftersom de kan användas till betydligt mer än att bara spara med och därför rätt fort vill på att ta slut. Imparna tenderar dock att dyka upp på nytt igen sen man använt den sista, och jag medger att jag mot slutet av spelet lärt mig tycka rikigt bra om dem.

Det största problemet med impar och sparande är emellertid detta: man dör oerhört ofta i i The Quivering. Skälet till det är att så gott som alla figurer man möter är onda, eller i vart fall mycket, mycket instabila. Alltså får man vackert vänja sig vid att med jämna mellanrum bli nerklubbad, strypt, uppäten, fördelad i pyttesmå bitar eller på andra vis försatt i det slutgiltiga klistret. Någon av er kanske ser exempelvis Stupid Invaders som ett spel där döden kommer ofta; till er kan jag bara säga som berättarrösten i början av spelet: välkommen till the Quivering. Den här recensenten är i grund och botten en Lucas Arts-anhängare i liv-å-död-frågorna, vilket alltså skulle innebära att jag… öh, föredrar att leva, men i det här spelet lyckas man göra döden till något av en attraktion. Man får exempelvis ofta bevittna sin egen bortgång som tredje person och hela alltihop gör i största allmänhet spelet roligare. Och vad vore för övrigt ett skräckspel utan lite rejält med gallskrik och blod? Det skulle ju för tusan inte funka.

Vad som föranleder själva dödsögonblicken är ofta en dialog eller ett puzzel. Vi kan ju kolla lite på vad de bitarna innehåller, innan det att de leder en till den sista vilan.

Dialogerna är sparsamma. Alla typer av evighetslånga utläggningar och haranger är, på gott och ont, eliminerade. Spud ställer i regel samma sorts frågor till alla han möter och får som regel inte någon större hjälp. Undantag förekommer naturligtvis, men detta är under alla omständigheter inte något dialogbaserat spel. Vad gäller röstskådespel så har vi redan något litet berört Spud, vars röst är ypperlig. Ordet ”cool” har aldrig någonsin känts mer passande. Spud gestaltas i sammandrag som den ultimata slyngeln - likgiltig, hip och kaxig. Hela killen är så tillbakalutad att man skulle kunna ta hem honom och ha honom som köksbord, och jag kan inte tänka mig att något annat gäller för mannen som lånade honom sin röst. Vad gäller röster och karaktärer i övrigt så är de allra flesta välgjorda, välspelade och mycket roliga, själv håller jag nog Fantomen på Operan som en liten favorit. Och så förstås den där alldeles särskilt speciella legenden från vår populärkulturhistoria som så småningom träder in i handlingen… Den röst man hör oftast i spelet är för övrigt inte Spuds, utan tillhör kråkgubben Frankenstomp, som under större delen av spelet sitter uppflugen på Spuds axel och sköter kommenterandet. Dennes roll övertas visserligen mot slutet av en av Frankenstomps skapelser, den ovan nämnde rockikonen.

Puzzlen i The Quivering är bitvis hysteriskt roliga. De är invantariebaserade och kretsar i spelets första hälft kring framställandet av en viss magisk dryck. Föga originellt i sig kanske, men det hindrar inte själva arbetet från att bli väldigt underhållande. Jag har exempelvis aldrig någonsin skrattat så mycket åt att försöka få tag i en vanlig pizza. För att förvränga ett gammalt uttryck så handlar puzzlandet i The Quivering om blod, svett och glädjetårar. Svårighetsgraden är under spelets första två tredjedelar måttlig, för att mot slutet stegras ganska kraftigt, möjligen nog så kraftigt. Jag vet att det är jag som är trög, men det känns ändå inget kul att ta sig igenom större delen av ett spel, men tvingas ta till en walkthrough för att komma till slutet. Känn er fria att håna mitt intellekt på forumet.

Den grafiska delen av The Quivering är en smärre fröjd. Spelet är från 1998 och man ska nog vara hyggligt översynt för att inte se några pixlar, men trots sin grynighet känns det mesta av det visuella förvånansvärt fräscht. Spelets centrala miljö byggs upp kring en fyrvägskorsning. Via stenlagda, öde vägar rör man sig över kuperade slätter mellan skogen, träsket, byn, dr Frankenstomps hus och längre bort, motellet. Allt är stämningsfullt och levande illustrerat med otäckt kalla, spöklikt bleka färger och ruvande skuggor överallt. Återigen har vi här ett spel som förstått att använda sig av kameraåkningar mellan alla scener, något jag anser att alla förstapersons-äventyr borde ta efter och därefter lagstadga, med tanke på hur mycket denna detalj påverkar känslan av helhet och inlevelse. ”Diabildsstilen” som slog igenom med allas vårt kära Myst där man tvingas hoppa sig fram som en vårtbitare känns oerhört statisk och livlös, för att inte tala om desorienterande, i jämförelse. Här bjuds vi istället på bitvis riktigt långa åkturer, som livar upp och förhöjer spelkänslan.

Musiken i The Quivering är genretrogen och lagom läskig. Den håller sig i bakgrunden och går upp och ner med intensiteten i historien. Ljudeffekterna är välgjorda och passande även de och omfattar ett brett urval av klassiska skräckläten, såsom hoande ugglor, knarrande kistlock, ylande vind och naturligtvis en hel del åskmuller.

Vi närmar oss nu den punkt i recensionen då jag önskar att ni alla kände min pappa. För om till och med min pappa, 54, kan tänka sig att helt oprovocerat sätta sig ner och spela en snutt av The Quivering, då förstår åtminstone alla som känner honom att det är ett hyfsat bra spel det är fråga om. Rättare sagt tror jag inte att ett dataspel kan få ett bättre betyg. Länge och väl lutade jag också åt att ånyo få hala fram en av de där riktigt höga siffrorna att trycka dit längst ner. Men. När man nått fram till spelets sista parti så upptäcker man, frånsett att allt blir för svårt (forumet, som sagt), att stora delar av den karaktär och originalitet som förmedlats fram tills dess saknas, samt att stämningen upphör att vara sådär tät och fin. Och trots att den där tjocka rockstjärnan glider in och förgyller spelandet kraftigt, så drar slutdelen ner mitt betyg. Kanske hade det gjort mindre skillnad om The Quivering varit ett längre spel, men nu är det som det är och slutintrycket får sig en ofrånkomlig liten törn.

I övrigt är det här är ett spel som man liksom bara vill hylla. Det är så coolt, så coolt och det förtjänar verkligen mer uppmärksamhet och komersiell framgång än vad det fått. Som jag förstått det har The Quivering till exempel aldrig publicerats i USA. En negativ följd av all denna uteblivna framgång är ju dessutom att spelet kommit att bli ett av de där som det är lätt att höra talas om men svårare att få tag i. Därför, ladies and gentlemen: ser ni det här spelet, köp det.

Tillverkare: Alternative Software
Utgivningsår 1998

Systemkrav
Windows 95/98
eller DOS 6.22
Pentium 75
16 MB RAM
SVGA

Diskutera recensionen på vårt forum