Här kan det vara läge att komma igång med själva recenserandet, vilken somliga av er kanske redan har på känn kommer att utmynna i ett ganska så högt betyg. Det stämmer.

Först och främst: alla svurna fiender till spelet Myst - och nu talar jag endast till er som drömmer mardrömmar om svåra puzzel med spakar och sånt - det är nog lika bra att ni använder er av den lilla pilen högst upp till vänster på sidan och tar er bort från den här recensionen. Den kommer förmodligen bara att irritera er. Ni som mest bara ogillar Myst, sådär i allmänhet, bör definitivt läsa vidare en bit till. Och ni som gillar Myst slutar läsa och börjar se er om efter en spelauktion.
Och observera för all del, att när jag jämför med Myst så är det i själva verket ganska orättvist. Det här spelet är roligare, bättre och betydligt mer originellt.

Obsidian är ett utmanande spel. Det utmanar inte bara ens intellekt, ens psyke och ens uppfattning om de naturlagar man i sin enfald gick och trodde styrde den här världen; det utmanar framför allt ens eventuella fördomar om logiska, dialogfattiga maskin-fipplar-spel.

Intrigen i Obsidian har något med forskare och vetenskapsmän och sådana saker att göra och förtjänar väl egentligen inte att behandlas så mycket mer i detalj. Kanske tar jag en bit till i alla fall:
När spelet börjar befinner du dig, tillsammans med din make och kollega, ute i skogen på semester. I din bärbara dator finns bilder och rapporter från ett nyligen avslutat projekt för miljöförbättring, uppbyggt kring ett slags semi-intelligenta luftreningsmanicker, utvecklade av dig och din man. Det är från detta projekt ni nu har tagit semester. Till synes utan koppling till allt detta gör ni i närheten av er lilla campingplats snart en underlig upptäckt: Ett stort stenmonument har helt plötsligt uppstått, svart och olycksbådande och som det verkar, tillkommet över en natt. Detta stenblock, som ni ger namnet Obsidian, innebär början på ett märkligt äventyr.

Det finns många finfina sidor hos det här spelet. Därför tar vi först och klarar av ett par av de bitar som inte är så finfina.

• Några av rösterna, din och din make Max till exempel, håller ganska begränsad klass. Man kan egentligen bara tacka högre makter för att det inte pratas mer i ert äktenskap. Skådespelarinsatserna i de ytterst få FMV-klipp där ni huvudpersoner förekommer får ungefär samma omdöme.
• Slutet på spelet känns otroligt kortfattat. Det motsvarar inte på långt när den ansträngning spelaren lagt ner för att ta sig dit. Jag upptäckte två varianter av slutscen, båda ungefär lika otillfredsställande.
• Intrigen, såsom beskriven ovan, är åt det lite lama hållet. Uppslaget är intressant, berättelsen börjar lovande, men utvecklas sedan knappt alls förrän spelaren nått slutet, det vill säga minst fyra cd-skivor för sent.

Samtliga av dessa punkter anser jag vara smått symptomatiska för genren. Jag är ledsen men sådan är min erfarenhet. Dåliga röster, dåliga slut och dåliga berättelser får man dras med när man spelar Myst-spel. I rättvisans namn bör ju dock nämnas att dessa spel sällan heller lägger fokus på de här aspekterna.

Frånsett exemplen ovan framstår emellertid Obsidian som ett för sin genre oerhört avvikande spel - och nu menar jag inte "avvikande" som en toalett utan spolfunktion, utan "avvikande" i ordets bästa tänkbara betydelse.

Musiken avviker. Den är idérik, originell och skruvad intill gränsen för det atonala - en väl fungerande kuliss till ett redan i sig ganska halvskruvat spel.

Grafiken avviker. Inte bara är allting snyggt så in i helskotta (i synnerhet för ett spel med sju år på nacken) man har dessutom lagt ordentligt med krut på att skapa unika miljöer. Detta gäller genomgående, men kanske i synnerhet den första av de miljöer som Obsidian hyser. Surrealismen ligger som en enda varm, skön filt över alltihop och invaggar spelaren i en underbar känsla av total overklighet. Dock är det inte någon suddig overklighet, utan en som illustrerats knivskarpt. Jag kommer att tänka lite på konstnären René Magritte (han som bland annat målade den där pipan, och det där konstiga, fritt svävande stenblocket) när jag ser bilderna i det här spelet. Har spelutvecklarna inte också tänkt på honom så har de i vart fall tänkt på... tja, någon annan slags konstnär. Faktum är att grafiken i Obsidian är så läcker att jag faktiskt dragit ut ett par screenshots och gjort små tavlor av dem. Skratta inte är ni så vänliga.

Puzzlen avviker. Först och främst genom att vara oerhört roliga att försöka knäcka, i andra hand genom att faktiskt vara fullt möjliga att knäcka. Som spelare bär du på en försvinnande liten mängd prylar, varför så gott som alla puzzel löses "i sig själva". Detta har enligt mig sina klara fördelar. Dels undviker man att ett problem blir olösligt därför att man ännu inte hittat och plockat upp den eller den grejen som ska in där. Dels behöver man aldrig fastna i testa-allt-med-allt-fällan, som ju lite då och då brukar kunna bli en äventyrsspelares sista tillflykt. I Obsidian behöver man sällan tveka, principen är istället mer i stil med: "Här har du ett problem. Stå inte bara där."
Inte många av spelets puzzel är lätta, men inget av dem lämnar en heller utan en aning om hur man åtminstone kan försöka. Och väl man tagit de första trevande stegen upptäcker man snart att lösningen trots allt tycks finnas där någonstans...
Är det förresten bara jag som mötts av äventyrspuzzel man på fullt allvar trott var omöjliga att lösa?
Puzzlen i Obsidian är många, smarta och lite aviga på ett sätt som kräver att man tänker i vida banor. De är spelets självklara motor och ryggrad och utgör på det hela taget den bästa uppsättning problem jag någonsin stött på i ett äventyrsspel. Känn på den.

Tonen i spelet avviker. Det finns exempelvis mängder med humor i Obsidian. Naturligtvis är det en tämligen vriden, drömsk och surrealistisk form av humor, men man har hursomhelst kul därinne. Utan att gå in för mycket på detaljer skulle jag vilja lyfta fram de ganska alternativa former av tv-kommunikation som förekommer i spelet, samt en väldigt skön och originell liten gitarrist. Båda kommer att sätta en liten guldkant på ditt äventyrande, eller gjorde det åtminstone för mig.

De miljöer spelaren möter betraktas hela tiden ur ett förstahandsperspektiv. Borta är nu alla avvikelser. Man pekar och klickar sig fram på klassiskt manér med hjälp av en symbol som byter färg eller blir till en hand när den dras över ett område som går att interagera med. En tilltalande detalj är att alla scener man passerar "länkas ihop" med en tjusig kameraåkning. Detta ger sammanhang, inlevelse, ser allmänt snyggt ut och är inte ens speciellt tidsödande.

Något som däremot tar tid när man spelar Obsidian är... gääsp, å vad trött jag blev, vad är klockan egentligen?... diskbytena. Och om det förekommer ett mer tålamodsprövande sätt att med hjälp av fem cd-skivor fördela information, så är i alla fall Riven det enda exempel jag kan komma på. Lyckligtvis är man i regel så inne i liret att man inte riktigt hinner bli irriterad. Och frånsett det rinner spelet på utan hinder, åtminstone på min dator. Inga skalbaggar av någon art eller familj spårades under de timmar jag spelade. Och det tog ett tag kan jag väl medge. Vill man klara sig igenom det här spelet utan walkthrough (jag påstår inte att jag gjorde det) får man förbereda sig på att lägga ner lite tid. Det är för den skull inget mastodontspel och borde inte ta mer än en eller annan vecka av dagligt spelande, lite beroende på behov av sömn, mat, social stimuli etc.

Ja, det var väl ungefär allt vad jag hade på hjärtat. En trist sak i sammanhanget är att Rocket Science, som ligger bakom Obsidian, inte längre finns hos oss. Och inte för att det behöver innebära ett samband, men jag har då inte sett ett lika inspirerat Myst-spel sen dess. Ni kan väl höra av er, ni som har.

Tillverkare: Rocket Science Games
Utgivningsår: 1996

Systemkrav:
Windows 95
Pentium 90 MHz Processor
16 MB RAM
16-bit video
Sound Blaster 16
4X CD-ROM
20 MB hårddisk

Diskutera recensionen på vårt forum