Intrigen i det här spelet bygger lite löst på Bibeln. Gott mot ont, ni vet. Hoborg, skapare av The Neverhood, har förlorat sin krona och sin makt till Klogg, en av hans lite mer bångstyriga kreationer, och sover nu i väntan på att någon (lika med Klaymen, lika med du) ska ställa allting tillrätta. Ska kronan återbördas till den som den tillhör eller ska allt gå fullständigt åt pipan? Spelet har tre alternativa slut törs jag väl avslöja.

Historien i The Neverhood är det på det hela taget inget större fel på och den presenteras prydligt i små portioner allteftersom men den är inte direkt spelets bärande element. Spelets bärande element är istället atmosfären.

"Atmosfären" är naturligtvis ett lite lurvigt begrepp att använda sig av när något ska beskrivas, men va tusan: Ni vet vad jag menar. Eller så gör ni det inte. Vad jag menar är att när man spelar The Neverhood då är man i The Neverhood. Man sugs in och fastnar totalt där inne, ända tills man somnar eller någon slår en hårt i skallen.

Atmosfären i The Neverhood skapas och byggs upp av framför allt 1,2,3,4 stycken saker. Pass på:

1. Bilderna
Det visuella konceptet i The Neverhood är unikt och bygger på handgjorda lermodeller som fotograferats (väldigt många gånger, från väldigt många olika håll), samt en del inklippta dataanimationer. Resultatet är briljant. Den fantasi, kreativitet, charm och humor som man lyckats knåda in i de här gubbarna är nog för att få självaste Pingu att framstå som en rätt risig typ. Tekniken anno '95 gör i och för sig att pixlarna, mätt med den moderna måttstocken, bitvis blir ganska väl synliga men det är inget man orkar bry sig om. Det funkar liksom fint ändå.

2. Musiken
Är detta inte det mest briljanta dataspelssoundtrack som gjorts så kandiderar det åtminstone till det mest originella och stämningsskapande. En stålsträngad gitarr och någon slags muttrande, ordlös, och framför allt oerhört primitiv typ av sång, är allt man använt sig av. Mer behövs inte, det blir suggestivt, unikt och framför allt väldigt, väldigt coolt.

3. Humorn
Med lera kan man göra en hel del sköna grejer, det är en sak som tidigt står klar när man ger sig in i The Neverhood. Och dataspel får ju gärna vara lite roliga, är det inte så? Jovisst är det så. Jag skulle vilja påstå att den som tar sig igenom det här spelet utan att någon gång skratta LJUDLIGT helt enkelt är en tråkig person.

4. Miljön
Deckarförfattare brukar påstå att en dramatisk berättelse kräver en avskild och isolerad plats för det hela att utspelas i, för att den där maximalt täta stämningen ska uppstå. Miljön i The Neverhood är såtillvida ypperligt utformad eftersom den består av en enda fet lerklump, till synes fritt svävande i en svart rymd av ingenting. Känslan av avskildhet blir tämligen total.

Raskt över till puzzlen. The Neverhood saknar nästan helt dialog, varför själva puzzlandet blir centralt. Problemen man stöter på är av alla sorter; lätta, svåra, praktiska, teoretiska, roliga, tråkiga. Inte så många är tråkiga. Att på ett objektivt sätt bedöma uppgifternas svårighetsgrad innebär ju vissa... öh, svårigheter..., eftersom vi förstås inte har samma hjärna att tänka med, men personligen tycker jag nog (efter att just ha spelat Grim Fandango) att klurighetströskeln i The Neverhood var ganska överkomlig. Och jag är inte precis kommunens smartaste kille. Skulle man köra fast någonstans längs vägen kan man förstås alltid fråga Willie Trombone, han är en bra polare som lämnar små meddelanden på toaletten.

Vad kan vi säga i övrigt? Några praktiska detaljer: The Neverhood är ett ganska så klassiskt peka-klicka-äventyr, med en liten pil att styra runt över skärmen. Pilen byter aldrig utseende, vilket alltså innebär att den inte avslöjar några "heta ställen" där man kan interagera. Detta medför dock inga större problem (Myst - någon?) eftersom dessa ställen på skärmen även för den måttligt skarpsynte är lätta att hitta.

Perspektivet i spelet skiftar mellan första och tredje person lite beroende på. Generellt styrs det av om det finns något i närheten att interagera med. Lösningen känns enkel och naturlig. Att spara och ladda spel och i allmänhet manövrera sig fram bland menyerna är lätt som en plätt det också.

The Neverhood Chronicles är inte något långt spel. Det är snarare ganska kort och här har vi också min enda invändning. Man vill ju så gärna fortsätta. Å andra sidan slipper man eländiga skivbyten, allt ligger på en CD.

Nu ska jag bara försöka krångla mig ur det här.

Skillnaden mellan ett bra spel och ett dåligt tycks alltid vara en och densamma: När man spelar ett som är bra svävar man på nåt vis liksom ut ur rummet man befinner sig i och in i datorn. Ett dåligt spel gör en på omvänt vis fullständigt medveten om vad det egentligen är man håller på med: Man sitter och stirrar in i en livlös plåtburk. När man spelar spel vill man inte tänka på plåtburkar, och det är det som gör The Neverhood så bra. Det tillåter en bara att tänka på roliga saker, som till exempel lera.

Tillverkare: Dreamworks Interactive
Utgivningsår: 1996

Systemkrav:
Pentium 75Mhz
8Mb minimum (16Mb rekommenderat)
4x CD-ROM
SVGA Monitor
8-bit Ljudkort
10Mb Hårddisk
Windows95

Diskutera recensionen på vårt forum