Recenserat av Marks , januari 2006

Med sin avväpnande humor, stilsäkra berättarteknik och väloljade dialog återvänder Ubisoft och Cyan med ytterligare en episod i serien Myst. Eller vad skrev jag förresten? Nä. Vi får ta om det där.

Med sin välpolerade grafik, outsinliga källa av ultra-svåra puzzel och erkänt svårimiterade brist på humor, berättarteknik och dialog återvänder Ubisoft och Cyan med ytterligare en episod i serien Myst.

Så. Nu kändes det mer bekant.

Ja, det är alltså sant: Yours Truly har återigen samlat ihop sina slarvigt utspralade hjärnceller och sågat sig igenom ytterligare ett Myst-spel. Det var ingen vacker syn, men han gjorde det.

Den fjärde och, enligt vad som sägs, näst sista berättelsen i serien lämnar mig med ett antal tankar som jag tänkte dra igång själva rescencerandet med att få sammanfatta här:

Tanke #1. Myst IV innehåller en förvånansvärd mängd humor, berättelse och dialog! Stryk humor förresten. Men i alla fall: kors i taket! Man fattar rent av varför man är där och till och med ett och annat av vad man håller på med.
Tanke #2. Myst IV är ett oväntat händelserikt spel. I motsats till sina föregångare finns här proppat med, tja, kanske inte action direkt, men upplevelser i alla fall.
Tanke #3. Jo, det gick tydligen att göra dataspelen ännu lite snyggare.
Tanke #4. Nä, det gick tydligen inte utan walkthrough den här gången heller.

Lite mer i detalj kan jag berätta följande.

Du, det vill säga den anonyma karaktär du spelar, anländer till Tomahna, den värld som Atrus med familj för närvarande bebor, via ett av de där flashiga fortskaffningsmedlen som man vet att ingen annan än just Atrus någonsin skulle komma på att uppfinna. Väl inne i mästarens verkstad sätts du snabbt in i vad som gäller: Sirrus och Achenar, Atrus´ och Catherines söner (de som till följd av sina brott spärrades in i ”fång-världar” i första spelet), bör få sina straff omprövade. Kanske är de redo att friges? Catherine menar det, omän Atrus tycks tveksam. Som gammal semi-medlem i familjen anförtros du uppgiften att forska närmare i saken och försöka skaffa fram stöd för den ena eller andra åsikten i frågan. Och så drar historien igång.

Som sagt finns här, och det inom ramen av vad jag upplever som ett dessutom något kortare spel, betydligt mer story än vad något av de föregående spelen kunnat uppvisa. Och inte nog med det. (”Mer” betyder ju nämligen inte nödvändigtvis ”bättre”.) Men intrigen är faktiskt riktigt hyfsad. Inte bara en massa omkringslängda journaler, fyllda av gammal historia, utan dessutom en hel del här-och-nu-dramatik, om ett sådant uttryck kan tillåtas. Och inte nog med det! Skådespelarna (Myst IV använder, sin vana trogen, levande, inklippta aktörer) gör det bra. Inte världsklass i riktigt alla lägen (lillebror Sirrus trycker på lite väl hårt ibland kanske), men de håller i alla fall för bra mycket mer än vad som varit fallet i samtliga förlagor. Bäst i mina ögon är nog Yeesha, Atrus´ minderåriga dotter, men genomgående alltså jämn, fin kvalitet på agerandet. Det bästa med story-delen av Myst Revelation är, sammantaget, att den för en gångs skull inte känns som en krystad ursäkt för alla puzzel. Det här är en historia som står på egna ben. Så dessväre för alla er passionerade Myst-hatare tycks det som om det gamla argumentet ”Ja, ja, men Myst har ju så kass intrig!” ofrånkomligen förlorat lite av sin forna skärpa.

Men nu blir jag plötsligt lite sådär som en åttaåring, ni vet. Otålig. Ointresserad av allt som inte är absolut centralt. Det står ju ändå ”Myst” på boxen. Ja, men hur snyggt är det då?? Och svaret på den frågan är: Det är förjäkla snyggt. Man har, nu med sidospåret Uru bakom sig, återgått till förrenderad 2D, 360° panorering och helt enkelt lite mer klassisk Myst-anda. De största framgångarna på det visuella planet röner Myst IV genom

a: En kraftigt utökad arsenal av rörliga ting i bakgrundsmiljöerna. Vi talar om moln, vattenånga, sol, vågor och skuggor som rör sig ytterst naturtroget och tjusigt; träd, grenar, löv, gräs och sju sorters buskage som gungar i vinden; fjärilar, fåglar, insekter och allsköns flygfän och mängder av djur i största allmänhet som härjar runt överallt. (Jag har nog ändå glömt det mesta.)

b: En ny idé om fokus, som innebär att saker man pekar på får högre skärpa, medan det man inte pekar på logiskt nog träder tillbaka och blir lite suddigt. (Notera: Ordet ”suddigt” betyder inte samma sak på Myst-språk som på svenska.)

c: Ett strålande lyckat försök att få de levande aktörerna att smälta in i de datorgenererade miljöerna. För första gången ser det ut som om de faktiskt bor där allihop. På riktigt.

d: En generös samling ”cutscenes”; olika typer av animerade klipp där roliga saker händer :)

e: En smått demonisk omsorg för detaljer.

Okej, okej, men hur svårt är det då?? Och svaret på den frågan är: Über. Det är Übersvårt. Inte hela tiden, men... lite för ofta. Jag trodde att jag hade utvecklats eller nåt, när jag spelat i flera timmar och fortfarande inte behövt fuska en enda gång, men nej, allt skulle kompenseras senare. Jag hade inte utvecklats. Spelet har förresten en inbyggd walkthrough (som jag i och för sig snart lärde mig att helt ignorera, eftersom vissa delar av den också var för svår), och när jag på den vägen fann lösningar på vissa av puzzlen kunde jag bara prisa himlen att jag inte låtit envisheten få överhanden. Sätt mig i ett svalt rum med en lågstadiefröken, en kurator och en legitimerad hjärnkirurg och jag kommer ändå inte kunna fatta somliga av de här problemens lösningar. Dock. Många puzzel är bra och roliga, de flesta faktiskt. Det finns gott om situationer där man inför ett givet, avgränsat problem, genom en stunds fipplande kan hitta de strukturer och mönster som krävs för att lösa uppgiften.

Så, nu har åttaåringen fått sitt, nu kan vi kika på detaljer igen. Gränssnittet. Som sagt: 2D och full panorering. Vänsterklicka för att gå, zooma in, interagera, eller - nytt inslag! - knacka. Genialt egentligen, men måste ha varit jobbigt för programmeraren. Allt som ryms inom armslängds avstånd kan man nämligen pilla lite på, för att höra hur det låter. Knack, knack - trä. Jaså. Plonk, plonk - plåt. Jaha. Pling, pling - glas. Ojdå. Plask, plask - vatten. Mm-hm. Det behöver väl knappast tilläggas att ljudeffekterna håller högsta möjliga klass och att varje ljud kommer i ett otal variationer. På det hela taget en kul idé som stärker trovärdigheten och underlättar spelarens inlevelse. Ni kan aldrig tro hur mycket jag gick runt och bara knackade till en början (Kan det förresten vara förklaringen till varför jag klarade mig utan walkthrough så länge...?). Dock hävdar jag fortfarande att vad gäller inlevelse och gränssnitt, då är 3D alltid bättre än 2D. Jag gillade Uru, och om skärpan i grafiken kanske blir lite lidande så prioriterar jag ändå närvarokänslan högre. Och här skulle man ju ha kunnat kompromissa. Spela i 2D, men länka ihop bildrutorna med en ”åkning” i 3D. Det gör man inte i Myst IV mer än undantagsvis och jag tycker det är synd. Nu tog ju i och för sig det här spelet även utan 3D-åkningar tre år att iordningsställa, så jag ska inte vara för hård.
  Andra praktiska detaljer: Det klassiskta Myst-inventariet, det vill säga inget inventarie alls, har utökats. Du förfogar numera över en helt egen kamera och tillhörande journal, där bilderna du tar hamnar och där du dessutom kan skriva ner saker som du går runt och tänker på. Bra. Vidare - ytterligare en strålande idé - hittar du tidigt i spelet en amulett, som på ett väldigt fyndigt vis ger dig möjligheten att återuppleva saker som du, eller någon annan för den delen, varit med om tidigare. Det är inte bara ett nytt trick inom berättarteknik, det är även en stor hjälp för den glömske. Amuletten har dessutom en naturlig plats i själva intrigen och i allmänhet förtjänar personen som kläckte hela idén en guldstjärna.
På ämnet gränssnitt, utöver det som nu nämnts, kan bara konstateras att allt fungerar strålande tjusigt.

Ljuden då. Som vi redan har pratat en hel del om. Ja, förutom olika typer av madrasser, stenar, snören, papper, spik, blommor, schackpjäser, skelettdelar, kuddar, krukor, mossor och annat som man kan peta på och höra hur de låter, så kan man ju lyssna på musik också. Det går bra att ställa in hur mycket musik som ska spelas för en och för en gångs skull är det lite struktur i de stycken som rullar förbi. Musiken är faktiskt riktigt bra, mycket väl avvägd mot sina miljöer och generellt sett överlägsen alla tidigare Myst-soundtrack. Precis som han ju gjorde i Uru dyker Peter Gabriel upp också och bidrar med en specialskriven låt. Säga vad man vill om honom, men till sammanhanget det gäller gör han sig strålande.

Nä, nu kommer åttaåringen igen. Nu vill han ha besked. Bra eller dåligt. Köpa eller inte köpa. Kom igen, säger han, ut med språket.

Pja. Är du Myst-fan så antar jag att du redan har köpt Myst IV Revelation för länge sen. Jag antar att du dessutom tyckte det var rätt bra. Det tycker jag också att det är. All den tradtionella Myst-stämningen finns där. Precis som puzzlen, grafiken, journalerna och allt som hör till. Men för mig är det för svårt. Igen. Jag känner mig korkad. Och nog blir man stolt, de gånger då man faktiskt knäcker en av de där riktigt onda manickerna, eller något av de där nio-stegs-puzzlen, men det väger inte helt upp frustrationen över motgångarna. Och kan det verkligen vara helt nödvändigt att till och med formulera den medföljande vägledningen så att man inte riktigt fattar? Jag misstänker att någonstans sitter det någon och njuter av att jag inte förstår. Men men. Kan man svälja stoltheten och se förbi sina egna tillkortakommanden så återstår ett oerhört välgjort och njutbart spel, som vill på att lämna en viss saknad efter sig när det tar slut. Jag säger därför: Ja. Köp.

Betyg: 7+

Utvecklare: Ubisoft (Cyan medverkar, har jag fått för mig, mest som ”övervakare”)
Utgivningsår: 2004

Systemkrav:
WIN 98SE/2000/ME/XP
Pentium III 700mhz processor
128MB RAM (256 för XP)
ATI Radeon 7000 grafik
DirectX 9.0
4X DVD
3GB Hårddisk (7GB för full installation)
Keyboard/Mus

Diskutera recensionen på vårt forum