The Last Express är ett storydrivet, seriöst äventyrsspel med många starka kvaliteter och flera ganska unika egenskaper. Dock tänker jag inte dra ut på det oundvikliga utan medge omedelbart att detta inte riktigt är min typ av spel. Det är lite synd, för om ambitiösa, intrigbaserade spel utan speciell humor hade varit min typ av spel så hade jag fått mig en åktur av Guds nåde här. (Egentligen är väl det mest tråkiga att man ska föredra vissa speltyper framför andra över huvud taget, men ni vet hur det är.) Jag har nämligen starkt på känn att The Last Express, i sin fåra (om det ens finns någon sen tidigare), på många sätt är ganska lysande.

Men då rullar vi väl iväg då. Från Paris mot Konstantinopel. Året är 1914. Anledningen till varför Robert Cath från början åker med på det här tåget (eller hoppar på det från en motorcykel, som ju råkar vara fallet) är inledningsvis lite oklar, men enligt ett brev han bär med sig är han ombedd av sin vän, också ombord på tåget, att följa med för att undersöka någonting ”enastående”. Caths egen bakgrund är för övrigt om möjligt ännu mer oklar än det övriga (- är det rent av så att han flyr undan en mordanklagelse?). Väl ombord på tåget dröjer det inte länge förrän all sköns äventyrligheter tar vid. Mord. Dubbelspel. Politik. Mer mord. Pengar. Romantik. Det är ett tjusigt litet nystan som spelaren får i sina händer att rulla upp. Intrigen rör sig i krokiga svängar runt ett affärsförslag inbegripande en tysk kapitalist, en afrikansk kunglighet, samt ett mycket stort guldägg. Det är en elegant och sofistikerad berättelse, presenterad på ett filmlikt sätt, som innehåller mer eller mindre allt en tät och välskriven spelhistoria kan förväntas innehålla. Inte så lite påminner den om Agatha Christies ”Orientexpressen”, men det är väl med de givna förutsättningarna mer eller mindre oundvikligt. Att låta hela dramat utspela sig på ett tåg är naturligtvis ett smart drag från den som vill skapa spänning och en tät atmosfär: En väl avgränsad miljö, ett begränsat antal människor. Fyll på med en massa intressanta händelser så har du grundformeln för en bra deckarhistoria.

Inledningsvis upplever jag som spelare en hel del förvirring: Vem är jag? Varför är jag här? Vem är den döda killen där borta? Och vad ska jag göra nu? Frågor är naturligtvis bra - spel och upplevelser i största allmänhet befriade från frågor blir ofta tråkiga och meningslösa. I TLE kan jag dock tycka att framför allt den sista av ovan nämnda frågor måste ställas lite väl ofta. Vad ska jag göra? Och här kan det vara lämpligt att infoga lite teknisk information. TLE spelas i realtid. Ett otroligt intressant grepp, som förstärker spänningen och närvarokänslan och tycks allmänt oprövat bland äventyrsspel. Dock kan det i ett sammanhang som detta medföra stora frustrationer. Vanligt är till exempel att man helt plötsligt befinner sig utkastad ur spelet, med en kort notis om det ena eller det andra som gjorde att Tyler Whitney (Caths alias) blev tvungen att lämna tåget. Detta betyder att det var någonting man glömt göra och frågan är naturligtvis – vad? På det här tåget gäller det att vara på rätt plats vid rätt ögonblick hela tiden och är man inte det löper man en överhängande risk att bli avkastad, sprängd i luften, eller varför inte mördad. För min personliga spelupplevelse får detta en ganska dålig inverkan, eftersom jag håller den avsaknad av stress som normalt utmärker äventyrsspel för en av hela genrens starkaste sidor. I allmänhet leder detta med tidsmarginaler inom vilka man måste hinna med att göra vissa saker till förvirring, irritation och en känsla av allmän godtycklighet, i och med att de ledtrådar som spelet förser en med som sagt är ganska vaga. Annars är idén om realtid förstås intressant. Den inbjuder till att spela om spelet många gånger, eftersom man omöjligtvis kan befinna sig i alla tågvagnar samtidigt och ta del av allt som pågår. Det finns många att tjuvlyssna på och att tala med och vad man får uppleva beror till stor del på när man är där för att uppleva det.

Att tjuvlyssna och tala med folk är för övrigt vad stora delar av själva spelandet går ut på i TLE. Dock saknas, vad jag kan minnas, dialogträd och det ser jag som en nackdel eftersom spelaren därigenom berövas viktiga valmöjligheter, som annars kunnat förstärka känslan av delaktighet i spelet. Sen ska det naturligtvis snokas en hel del i folks kupéer. En mindre mängd lösa föremål kan samlas upp, men mest är det brev och dokument. Klassiska inventarie-pussel finns det några stycken av, men de är inte många. Däremot har vi en dryg handfull arkadpussel. Ren fajting faktiskt. Tryck si för att ducka, tryck så för att klippa till. Inga märkvärdigt svåra grejer, man klarar sig med endast musen till hjälp, men ett grepp som säkert retar åtminstone några. Själv tycker jag inte det är så farligt faktiskt, den typen av tajmade problem är ju i alla fall väl avgränsade, till skillnad från realtidsproblematiken beskriven ovan.

Hand i hand med idén om realtid, går grafiken. Den är realistiskt och detaljerat återgiven och använder dessutom uteslutande riktiga människor. Observera dock att det inte är fråga om ren FMV i stil med Tex Murphy och liknande, utan om en slags kombination av tecknat och otecknat. Filmade människor har retuscherats i efterhand för att se lite mer animerade ut och klippts in i 3D-renderade miljöer. Figurernas rörelser är, av omtanke för retuscherar-killarna får man förmoda, inte så många till antalet och dessutom är människorna ganska pixliga jämfört med sin omgivning, vilket leder till att den ”grafiska helheten” eventuellt blir lite lidande. Resultatet ger trots detta både originalitet och personlighet åt spelet.

Musiken i TLE är ytterst sparsmakad men vacker och smakfull när den väl kommer fram, med stråkar och flygel och allt möjligt fint. Och när musiken får stå tillbaka träder ljudeffekterna fram desto tydligare. Ljuden är många och välgjorda – tågets dunkande mot rälsen och fartvindens sus låter exempelvis helt olika från vagn till vagn – och bidrar på ett centralt sätt till att skapa en trovärdig och realistisk atmosfär. Den sista sortens ljud som kan höras i TLE är förstås rösterna. Dessa kan man å andra sidan lyssna till mer eller mindre hela tiden (omän ofta bara lite svagt i bakgrunden) eftersom man ju aldrig är mer än några meter från en kupé. Lyckligtvis är de mycket bra och väl avstämda efter de karaktärer de tillhör.

Och nu när vi ändå mer eller mindre är inne på karaktärerna kan vi väl ta och se efter vad det är för ena som vi är ute och åker med. Dessa främlingar, och den historia som de ingår i, är ju nämligen vad hela spelet fokuserar på. Ombord på de sju vagnarna finns sammanlagt över trettio personer, varav cirka tio befinner sig i handlingens centrum. Vid sidan av de som redan nämnts har vi bland andra en vacker österrikisk violinist, en gammal reaktionär ryss med dotterdotter, ryssens något yngre och mer uppskruvade antagonist, två äventyrslystna unga damer med smak för intriger, en pratglad britt med dunkla intentioner, en fransk liten pojke och dennes moder, samt ett komplett persiskt harem faktiskt. Det är med noggranhet och trovärdighet som alla personligheter mejslats fram och det är hög klass på manusförfattarens försök att få alla att passa in i historien. Huvudpersonen Cath är dessutom nog så intressant i sig. Han är slug och beräknande, rent av ganska hårdkokt, och såtillvida långt ifrån den helylletyp man kanske förväntar sig att möta i ett romantiskt drama av det här slaget.

Mindre romantiskt (ber om ursäkt för den skruttiga övergången) är gränssnittet i TLE. Det bygger, med vissa undantag, på en vertikal rektangel i mitten på skärmen där spelandet äger rum och två svarta rektanglar på sidan om, varav den ena innehåller spelarens hopsamlade ägodelar och den andra är… bara svart. Lite snålt kan jag kanske tycka, att inte ge själva spelytan större utrymme, men å andra sidan passar den rektangulära formen ganska bra ihop med de långsmala, trånga korridorerna och kupéerna på tåget.

Om man nu gjorde sig en gallup, det finns väl redan nån här på Deltér skulle jag förmoda, angående vilket som är det viktigaste elementet i ett äventyrsspel, så är det min gissning att elementet ”berättelse” skulle placera sig högst upp på listan. The Last Express tar med stor fördel fasta på detta. Dessvärre är ju ett äventyrsspel oundvikligen mer än en berättelse. Med endast en berättelse kan man kanske skapa en bra bok eller film, men inte ett bra spel. Och kanske kan man reducera elementet ”pussel” till en praktisk detalj, men den måste dock finnas där, för att spelaren om inte annat ska få en möjlighet att styra farten på händelseutvecklingen, och den måste dessutom fungera. Tyvärr känner jag inte att pusslen i det här spelet fungerar så bra, eftersom de är otydliga och skoningslösa, och då blir det ju tyvärr också svårare att njuta av det övriga. I värsta fall är det så att hela den här realtidsidén inte går så väl ihop med spel av den här sorten. Annars tycker jag utvecklarteamet förtjänar beröm; för berättelsen, för viljan att söka egna lösningar och för den personlighet de lyckats gjuta in i spelet.

Sen bör man ju definitivt hålla i minnet att Yours Truly förmodligen inte är helt mottaglig för spel av den här sorten. Det blir lite som när en countrykille ska tycka till om klassiskt. Lite avigt liksom.

Tillverkare: Smoking Car Productions
Utgivningsår: 1997

Systemkrav:
Win 95/98
Pentium 90MHz
16MB RAM
35MB HD
4X CD-Rom

Diskutera recensionen på vårt forum