Tänk er en digitalt grumlad basröst som mullrar sig igenom en fånig bakgrundshistoria som i korthet går ut på att planeten är i fara, igen, samtidigt som några risiga filmsekvenser flimrar förbi i rutan. Tänk er sedan att installera spelet efter att läst dessa inledande rader. Nåväl frukta ej, jag anmälde mig som frivillig och det var väl skrivet i stjärnorna antar jag, så ofta som jag plockat upp spelförpackningen till Kristallnyckeln på någon PC-spelsrea. Jag antar vidare att tanken var att man skulle blivit imponerad av introduktionsfilmen till spelet, programmerat av Earthlight Productions och utgiven av Nordic Softsales AB år 2000, men den väcker mest bara tvivel. Hur kan filmen se så dålig ut, utgiven hela sju år efter Myst fast ändå avsevärt fulare?

Storyn? Jo, återigen är det den genomusle Ozgar (kul och putslustig variant av Oskar, fniss, som dock känns som ett hyfsat val av namn på en härskare rent historiskt sett) som går till attack och denna gång har han placerat ut satelliter som vänder tidvattnet, orsakar markförskjutningar och whatnot? Den lymmeln! Vad göra? Ja, vad tror du? Den mest uppenbara varianten skulle väl vara att prickskjuta ner satelliterna med robotar men då blidde det knappast något äventyr. Nej, givetvis skyfflas du in i en rymdskeppsprototyp och skickas ut i världsrymden för att ta reda på vad som finns vid källan av signalerna som styr de illasinnade satelliterna. Jag får hålla med utvecklarna, det är troligtvis denna lösning George Bush hade valt.

Klicka på Nytt Spel, du är iväg och via en filmscen befinner du dig på en okänd planet brevid ditt krashade skepp. Vad göra? Ja, vad tror du? Utforska allt givetvis. Nu är gränssnittet Quicktime vilket i korthet innebär att du kan rotera 360 grader och klicka där det ser intressant ut. Oftast innebär ett klick att du tar dig något längre fram i terrängen där du återigen tvingas leta igenom alla 360 grader för att eventuellt hitta något du behöver på din resa. Trots att jag har modern dator med flashigt grafikkort går det segt att rotera, synnerligen segt. Kan verkligen såpass ynklig grafik vara så krävande för datorn? Redan här börjar jag tvivla på att någonsin orka ta mig igenom spelet trots att jag spelat igenom några Quicktime-baserade spel tidigare men skillnaden är kanske den att de spelen hade en story som engagerade och inte bara kändes dum och krystad. Fördelen med detta gränssnitt kan dock vara att det känns som om det verkligen är du som äventyrar, inte någon Hollywood-biff som avbildas i tredjeperson och saknar all likhet med din späda kontorskropp.

Allt som allt innehåller spelet fem så kallade världar som man färdas mellan, om man lyckas lösa lite pussel och gåtor förstås. Äventyret börjar vid en grindstuga, sedan bär det av till öknen, ett rymdskepp, djungeln och till sist en sjunken stad. Den värld som kändes bäst rent spelmässigt torde vara ökenvärlden eftersom den var skapligt ljus och det gick att orientera sig. Den tveklöst sämsta världen är djungeln där man irrar omkring utan några direkta hållpunkter eftersom allt ser likadant ut. Första gången man besöker djungeln går det väl an, man hittar fort det ställe man förväntas besöka, men vänta bara tills ni skall dit ytterligare en gång och hitta en alternativ väg. Spelet ligger på 2 CD-skivor och det blir en hel del CD-växlande eftersom världarna ligger på olika CD's. Jag kan för mitt liv inte begripa att så taskig grafik kan ockupera så mycket CD-yta.

Pusslen och gåtorna som presenteras är relativt simpla. Lyckas du bara hitta rätt pinal i den gryniga grafiken så hittar du någonstans den behövs också framöver i spelet. Det är dock alltför lätt att missa någon vital detalj. Jag sprang omkring, eller springa är helt fel ord, jag FLÖT fram i sakta mak via Quicktime-filmerna korridor ut och korridor in för att finna något jag missat men orkade inte särskilt länge innan jag konsulterade en walkthrough på nätet. I just detta problem gällde det att lokalisera ett litet hål i en vägg, i en nermörk korridor. Ni förstår själva, ett äventyr ska givetvis sätta andra förmågor på prov än mörkerseende. Dessa ovanstående rader om simpla problem gäller som sanna med ett förbehåll, vänta tills ni når fram till sista nivån. Då kastas all logik överbord, ni kommer att irra runt i samtliga världar i timmar och leta efter, ja vad då? Det har ni ingen aning om och spelet ger hela noll ledtrådar. Här lägger varje sann spelälskare ner vapnen och kapitulerar, ingen kommer att vilja leta igenom varenda Quicktimeskärm i alla fem världar för de två detaljer som saknas för att klara spelet. Jag lovar att det var svårt nog att hitta även med en walkthrough vid sin sida.

Spelmekaniken känns igen från Myst där man inte heller riktigt vet vad man är ute efter utan klickar lite här och var och hoppas att göken nån gång ska gala. Världarna är närmast helt tomma på liv. Ozgars rymdskepp, där man spärras in vid ett tillfälle och tvingas rymma ifrån, känns även det helt övergivet. Vem har hört talas om en megalomaniac som inte omger sig med ett myller av underhuggare och vakter?

Det som i slutänden skiljer Kristallnyckeln från Myst är främst grafiken, miljön, storyn, musiken, röstskådespeleriet, ja tammetusan allt som gör ett bra äventyr. När man hittar på de små videodagböcker som ligger skräpandes här och var brister man nästan ut i gråt då man i dessa filmsnuttar knappt kan urskilja personerna som talar. Grafiken är hemsk, läppsynk existerar inte och det är troligen programmerarna själva som läser upp det svaga manuset.

Och så till det förnämligaste av allt, det som verkligen separerar Kristallnyckeln från Myst. Om man mot all förmodan, efter månader av vånda, frustrerat letande, klurande, utfall mot frun alternativt maken, huvudkliande, men dock enträget och målinriktat äventyrande till sist LYCKAS med att skicka Ozgar åt helsike, då måste man väl belönas rikligt med både hallonsaft och serpentiner? Jo, tjena. En statisk bild med texten "Grattis! Du har tagit dig igenom Ozgars universum och befriat ditt folk" poppar upp och så var det med det. Ridå!

Det finns spel man inte kan sluta spela förrän eftertexterna rullar. Det finns tyvärr också spel som får en att längta tillbaka till jobbet, spel som man tvingar sig själv igenom för den goda sakens skull. I korthet, det finns enbart två lägen för ett spel. Spelvärt eller bortkastad tid. Kasta inte bort mer tid än nödvändigt på detta spel, redan installationsproceduren tar för länge.

Slutbetyg: två elaka satelliter utav tio möjliga

Tillverkare: Earthlight Productions
Utgivningsår: 2000

Diskutera recensionen på vårt forum