Slår man upp ordet Keepsake i ett engelskt-svenskt lexikon kan man läsa översättningen souvenir eller minnessak. I spelet Keepsake refererar detta till de gåvor huvudpersonen och Lydia och hennes barndomskamrat Celeste gav varandra när Celeste tvingades flytta eftersom hennes pappa blivit rektor för en magikerskola. Åtta långa år passerar innan Lydia fått ihop tillräckligt med pengar för att ansöka om plats på samma skola. Magi och skola, vart har jag hört det förut? Skillnaden denna gång är dock att humorn både Rincewind och Harry Potter lyckas prestera saknas, här vill man visa sig seriös. Ett lite konstigt upplägg kan jag tycka eftersom det knappast bjuder upp till några fler delar av spelet.

Starta spel, se introfilm och sen pusslar man ett tag tills allt får ett lyckligt slut? Nej, så enkelt är det inte. När spelet börjar ikläs man rollen som Lydia när hon anländer till skolan. Allt är bedårande vackert men åh så ödsligt och tomt. Celeste som skulle möta upp utanför skolan står inte att hitta, i själva verket står ingen av skolans elever eller lärare att hitta. Tänk om man någonsin hade fått uppleva det under de svåra högstadieåren? Nåväl, då står det genast klart för en vad man förväntas göra i detta äventyr. Lokalisera de försvunna och reda ut varför de försvunnit.

Man styr Lydia i ett tredjepersonsperspektiv vilket fungerar ganska bra. Klicka på skärmen så beger hon sig dit, om inte pekaren visar ett rött kors förstås. Då är området otillgängligt. Visar pekaren en lysande stjärna så når man nästa kameravinkel. Enkelt och väl fungerande. Spelet i sig är dock inte speciellt generöst ifråga om ledtrådar till vad man ska göra. Den första timmen spenderade jag mest med att klicka runt och se vad jag kunde hitta. Jag hittade en drake i skepnad av varg (fråga inte, här är det magi som gäller) som därefter fungerar som halvtrist sidekick. Hittade även en docka Lydia gav Celeste som ”Keepsake” och den gör det möjligt för Lydia att se syner lite då och då. Här och var snubblar man dessutom över lite pussel och nu börjar frustrationerna. Jag satt en halvtimme med ett pussel jag var helt säker på att jag löst (vilket det senare visade sig att jag hade gjort), utan att något hände. Till slut gav jag upp och begärde en ledtråd, spelet har en inbyggd ledtrådsfunktion och faktiskt en helt komplett walkthrough, och då svarade spelet att jag inte kunde lösa detta pussel för närvarande. Jag var tydligen tvungen att lösa ett annat pussel först! Jösses. Då förstod jag varför man implementerat ledtrådsfunktionen. Jag brukar i vanliga fall sky ledtrådar som pesten men i detta spel är man allt som oftast nödgad att be om hjälp, om inte annat för att få reda på om pusslet överhuvudtaget är möjligt att lösa.

Eftersom jag vid detta laget kände att jag kört fast klickade jag på ”HJÄLP” och fick reda på att jag skulle bege mig ut i skogen och vad hittar jag där? Jo, en av de mest påfrestande röster jag någonsin stött på i ett spel. Rösten tillhörde en kringresande handelsman och något så tillgjort har jag sällan lyssnat på. Det skvallrar om en något ansträngd budget.

Jag förstår att jag låter en aning bitter. Jag testade faktiskt ett demo av denna innan jag köpte spelet och jag orkade inte spela igenom demot eftersom det finns föga motivation att springa runt och rycka spakar om inte handlingen motiverar det. Men i själva spelet så tycker man faktiskt att rycka spakar är ganska kul. Handlingen hoppar framåt lite då och då, oftast genom syner Lydia får och som även innebär att man landar lite varstans i omgivningen eftersom hon under dessa syner blint vandrar iväg helt oplanerat. Vilket för mig in på miljön. Den känns närmast ogreppbar till en början eftersom skolan känns helt enormt stor och man har väldiga svårigheter att minnas var man kom ifrån. När det dessutom inte går att snabbklicka sig genom skärmarna blir själva transporterna en ytterligare pina. När man till slut äntligen lärt sig designen, ja då når man andra delen av spelet som utspelar sig på plan 2 av skolan där man färdas via gates (magi, remember?) och då känner man sig om möjligt ännu mer vilse. Men som sagt, ränna runt och lösa pussel är faktiskt ganska kul. Ända tills man når observatoriet, vill säga. Har ni inte använt hjälpfunktionen tidigare så…

Observatorie-pusslet är helt makalöst dumt. Visst, det finns en viss logik i lösningen men att spendera timmar att försöka hitta logiken känns fruktansvärt plågsamt. Gränssnittet på pusslet är långsamt in absurdum och att testa kombination efter kombination utan att ens vara i närheten av den rätta lösningen är helt enkelt en beskrivning av vansinnig speldesign. Behöver jag nämna att spelet är utvecklat av en fransk studio? Dock utan fransk humor vill jag tillägga.

Det känns därför konstigt att erkänna att det stora flertalet pussel och gåtor ÄR logiska och går utmärkt att lösa utan ledtrådar. Storyn ÄR helt okej, dock utan att bryta okänd mark. Grafiken ÄR snygg och musiken ÄR smakfull. Vissa röstskådespelare skulle givetvis aldrig fått ut sin lönecheck men det beror troligen på att engelska inte var första språk i detta spel utan tillkom som en lokalisering. Hur sammanfattar man då denna upplevelse? Jo, såhär:
Grafik: Vacker.
Story: Okej men inte rasande originell.
Ljud: Bra, förutom vissa röster som fortfarande hemsöker mig om nätterna.
Pussel: De flesta bra men ett av dom helt vansinnigt.
Spelvärt eller bortkastad tid: Ja, det är då rakt inget substitut för Dreamfall men älskar man äventyr så spelar man givetvis igenom detta också.

Jag är ledsen att recensionen inte innehöll lika stora mått av den vanliga Stiven-humorn men spelet bjöd inte heller upp till några skrattorgier trots att det försökte sig på en viss tämligen torr humor. Med ganska knalt resultat.

Diskutera recensionen på vårt forum