Ico är ett japanutvecklat spel för PS2. Ico själv är huvudpersonen och Yorda är hans skyddsling. Spelets art är sådan att storyn utvecklas under spelets gång. Därför vill jag egentligen inte avslöja mer om det här.

Ico är ett storslaget episkt äventyrsspel som otroligt nog är baserat på ordinärt plattformsspelande med en i det närmaste obefintlig dialog.

Grafiskt sett är spelet ytterst detaljrikt med många fina effekter. När Ico tittar upp mot himlen bländas han av solen och när han kommer upp ur vattnet efter att ha simmat så stänker dropparna omkring honom.

Också musiken och ljudeffekterna är mycket skickligt framställda. Till detta måste läggas effekterna som framkallas då Ico håller Yorda i handen. Hon springer inte lika snabbt som honom och det känns ända ut i handkontrollen. Hennes steg hamnar i otakt, samtidigt är det vibrationer i handkontrollen. Effekten blir total.

Atmosfären i det stora slottet där hela spelet utspelar sig är ödslig, ödesmättad och enormt skickligt frammejslad.

Problemen baseras på att Ico i varje ny scen måste hitta en väg vidare för både honom och Yorda. Då hon inte kan klättra eller hoppa lika bra som honom behöver han ofta hitta alternativa vägar för att hjälpa henne genom scenerna. Ett ytterligare problem är skuggmonsterna som anfaller då man lämnar henne ensam längre än en liten stund. Det krävs en del klurande för att få ihop det.

Sammanfattningsvis är detta inte ett våldsamt spel, trots att man måste göra sig av med några skuggmonster. Det bygger på att man genom en del tankeverksamhet och en del "handkontroll-kontroll" ska finna vägen ut. Det låter väldigt enkelt men är ett helt unikt koncept som åtminstone fångade mig i ett antal timmar.

Ico är inte ett långt spel men tillräckligt långt för att man ska dras med i den värld där allt utspelas och trots att jag inte är den sentimentala typen så fick jag en liten tår i ögonvrån när slutscenerna spelades upp.

Utgivningsår: 2002

OBS! Spelet finns enbart för Playstation 2

Diskutera recensionen på vårt forum