Som alla vet är Dreamfall fortsättningen på Den Längsta Resan eller The Longest Journey.
Vad som gör en del böcker, en del filmer och en del äventyrsspel så bra, att de blir nästan magiska, det tål att fundera på. En sak har de i alla fall gemensamt tror jag – och de flesta håller nog med – helheten ter sig då alltid mycket större och mer än summan av delarna. En kliché men likväl sann. Dreamfall hör till den magiska kategorin.

Det känns lite som att ha sönder något faktiskt, att dissekera upplevelsen efter det jag spelat Dreamfall färdigt, och försöka mig på någon slags analys av vad som gör spelet så bra. Allt är sannerligen inte perfekt, det finns saker att klaga på och saker som irriterar men jag tror att i stort sett alla som köper och spelar Dreamfall kommer att bli förförda, och sedan uppslukade av en spelupplevelse som får de flesta invändningar att framstå som mer eller mindre futtiga eller poänglösa. Ävenså är det möjligen överord och något jag så småningom klädsamt viftar bort kanske, men jag tror också att det är en av de stora berättelserna, en av de i djup mening goda sagorna som Ragnar Tørnquist från Norge berättar. Det finns något i Dreamfall som hakar fast och griper tag från första början och som är inget annat än magiskt.

Tørnquists värld, den värld som är Den Längsta Resan och Dreamfall, är en bokstavligt talat universell värld, den är inte lokal, den är inte ett utsnitt av en större värld, den är hela världen, eller för att utrycka det med andra begrepp, den är kosmologi och tillika skapelseberättelse. Det är en storslagen värld, en kan man säga, nästan överdrivet storslagen värld, men också och samtidigt, vilket kanske är det märkligaste, fylld av känslor och djupt gripande. I de allra flestas händer skulle ett sådant utkast bli tungt och oformligt men Dreamfall är fjäderlätt och luftig som en skir dröm. Det är väl en högst rimlig tankegång om jag nu tycker mig ana att där någonstans, måste nog förklaringen till att jag fascineras så oerhört av det här spelet finnas. Zoes äventyr i Stark och Arcadia är som nyskapad myt. Det är helt säkert paradoxalt verkligen så. Hur som helst är resultatet en inspirerande och stilsäker, underfundig, mångbottnad och flerskiktad saga med berättarstruktur så elegant och smidig att den knappt ens överhuvudtaget märks. Inte illa pinkat, inte illa pinkat alls.

Men om jag nu ändå ska vara lite småskuren och försöka åstadkomma det som hör till en recension.

Humor. Absolut, Dreamfall är genuint roligt. Och det lagom mycket och lagom doserat, helt enkelt väl avvägt. Men humor ska inte utredas så vi nöjer oss där.

Känslor. Stora känslor. På ett bra inte smetigt sätt.

Spelrytm. Dreamfall har en flykt och känsla för tajming i berättandet som är storartad. Snabbt tempo växlar med idylliskt lugn, anspänning med återhämtning, prat med tystnad.

Teknik. Jag motsäger lite av tidigare resonemang nu. Pauser som spelet gör för att ladda data när spelaren förflyttar sig mellan åtskilda platser är aningens för ofta förekommande och aningens för långa. Men… det är petitesser.

Miljöer. Suveränt utformade. Vackra och spännande att se på.

Karaktärer. Sympatiska och trovärdiga.

Ljud, röster och dialog. Absolut toppklass.

Metaforisk kraft och allegorisk potential. Stora. Har med olika läsarter och koppling till verkligheten att göra. Det är alldeles uppenbart att Ragnar Tørnquist är en ung man som funderar över världens tillstånd och frågor om rätt och fel. Det hör till Dreamfalls stora kvaliteter att de konflikter och avväganden, den moral, som är spelets interna också är applicerbara på verkligheten, vår värld, Sveriges, USA:s, Iraks, vad ni vill. Men enbart som en möjlig läsart och helt fritt från det förutfattade.

Kontroll och styrning. Aningens knöligt och komplicerat, man är tvungen att använda mus plus flertalet tangentkommandon. Men lägg bara ner lite tid och möda på inställningarna under options och ni ska se att det kommer att fungera riktigt bra.

Pussel. Utmärkta, varierade och avvägda. De kritiker lite varstans som hävdat motsatsen har fel.

Systemkrav. Höga med äventyrsspelsmått mätt men ändå rimliga och genomtänkta. Anledningen är förmodligen – jag är inte datatekniker – 3D, detaljrikedom och variationen på texturer. Också här gäller det förstås att anpassa options till sin egen dator för bästa spelupplevelse.

Glöm nu inte bort era nära och kära då föreställningen börjar.

Dreamfall rekommenderas varmt.

Tillverkare: Funcom
Utgivningsår: 2006

Systemkrav:
Minimum
* OS: Windows XP (with service pack 2)
* CPU: Intel Pentium 4 1.6 GHz or AMD Sempron 2800+ or higher
* Memory: 512 MB RAM
* Hard Drive: 7 GB free disk space
* Sound Card: DirectX 9.0c compatible
* Video Card: 3D Hardware Accelerator Card Required - 100% DirectX 9.0c compatible 128 MB with latest drivers
* Disc Drive: 8x speed CD-ROM drive or 2X DVD-ROM drive

Rekommenderat
* CPU: Intel Pentium 4 2.5 GHz or AMD Athlon XP 3500+
* Memory: 1 GB
* Video Card: 256 MB 3D Hardware Accelerator Card
* Sound Card: Creative Audigy Series Sound Card

Diskutera recensionen på vårt forum