Storyn är egentligen densamma. Du är Jonathan Harker och ditt mål är att rädda din fru, den fagra Mina, från den blodtörstige greve Draculas tänder. Denna gång ska du göra det för gott!

Spelet tar vid i London en vecka efter det första slutade.

Grafiken är rakt igenom av samma kvalitet som i ettan, vilket betyder mycket bra. Detta gäller speciellt för dialog- och videosekvenserna. Grafiken och den dolska, stämningsfyllda atmosfären tillsammans med musiken är precis rätt för ett bloddrypande Transsylvanskt äventyr.

Problemen är mycket varierande både i utförande och svårighetsgrad. Det finns alltifrån inventariebaserade problem till kombinationslås och rena dödsscener. Jo, till skillnad från i ettan så kan man dö. Det tar ett tag att vänja sig vid, men känns helt rätt med tanke på att ens kombattant är greve Dracula.

En viktig sak att påpeka är att det som jag kallar för dödsscener är inte action eller arkadsekvenser utan snarare tidsbegränsade problem. Det kan därför vara vist att spara spelet då och då.

Det är bra när speltillverkare lyssnar på kritiken men i detta fall har det till viss del gått för långt åt andra hållet. En del problem är löjligt svåra och ologiska. Det verkar som att de är gjorda enbart för att tysta kritikerna och inte för att de tillför spelet något.

The Last Sanctuary är bitvis skrämmande. Det finns en del "hoppa i taket scener". Spela det i mörker med hög volym så blir effekterna riktigt bra.

Spelet spelas i ett förstapersonsperspektiv medan videosekvenserna visas i tredjeperson. Det är ett peka-klicka spel med 360 graders rörelsefrihet.

Sammanfattningsvis är detta, med undantag för vissa framkrystade "svårighetsgradshöjande" problem, ett bra spel. Om ettan skrev jag att den egentligen känns som första kapitlet i en lång roman. Här har vi resten av romanen.

Tillverkare: Index + /France Telecom Multimedia / Canal+ Multimedia
Utgivningsår: 2001

Systemkrav:
Windows 95/98/ME
Pentium 166 MHZ
8x CD-ROM
32 MB RAM

Diskutera recensionen på vårt forum