Drakens baneman är ingen mindre än Rincewind! Trollkarlen som har den storslagna förmågan att kunna be om nåd på 20 olika språk och undvika faror genom att springa åt andra hållet och allt som allt Discworlds sämsta trollkarl genom tiderna. Men han har en riktigt spetsig hatt och ett bagage med taskigt humör! Så fly för era liv och bränn ner staden med en gång, ty värre än så kan det ju knappast bli.

För er som inte är medvetna om detta, Discworld är baserat på böckerna av Terry Pratchett. Ni som är bekanta med denne knepige engelsmans litteratur kommer att känna igen många av Discworld’s minst sagt excentriska karaktärer så som Bibliotekarien, trollkarlarna på Osynliga Universitetet, Nanny Ogg och självklart DÖDEN.

Men nog om detta och åter till spelet.

Grafiken

Då det här spelet inte är direkt nytt så är det ingen snaskig 3D vi talar om här. Här är det gamla hederliga Cartoon-aktiga tredjepersons 2D lir vi snackar om. Bakgrunderna är handmålade och väldigt snygga. Figurerna är även dom välgjorda och smälter bra in med bakgrunden, och som sagt de som är bekanta med böckerna lär säkert stöta på någon av sina favoritpersoner. Det händer alltid nånting på skärmen, och på det hela taget är Discworld en fröjd för ögat, om man gillar de gamla dagarnas grafik.

Ljudet

Vad kan man säga? Rösterna är klockrena. Eric Idle gör en mycket bra insats som Rincewind, och ni som brukade titta på Black Adder (Svarte Orm på svenska om man ska vara petig) kommer även att känna igen en viss Baldrick (Tony Robinson) här och där.

En del av karaktärerna kan dock vara lite svåra att förstå då dom pratar med en väldigt bred dialekt ibland. Enda jag kan klaga på är att en del dialoger är väldigt låååååååånga. Underhållande förvisso, men ibland önskar man att dom bara kunde komma till saken nångång. Dock så tror jag bestämt att spelet hade tappat en hel del av sin charm om det inte vore för talet.

Musiken kan man inte heller klaga på. Varje ort har sin egen truddelutt som man glatt kan nynna på medans man gnuggar hjärncellerna. Det är inga storslagna symfonier, men den fyller sin funktion.

Kontrollerna

Peka & Klicka! Så som sig bör, inget tjafs här inte. Vänsterklicka för att gå, höger för att undersöka, dubbelklicka för att utföra en handling. Svårare än så ska det ju inte behöva vara! Allt skrot som du plockar upp förvaras i ditt illasinnade vandrande bagage och till en vis grad även hos Rincewind. När du ska prata med någon så dyker det upp en tjusig meny på toppen av skärmen med diverse symboler (Hälsa, Fråga, Sarkasm, Ilska, Hej Då och eventuella särskilda ämnen).

Pussel

Det här ni, detta är inget man klarar på 3 timmar direkt. För det första är det här spelet långt, för det andra så är en del av problemen nåt som kan få en att bli halvt förtvivlad för mindre (vilket till och med erkänns i manualen till Discworld 2). En del problem känns så omständiga och omöjliga så att hälften hade varit nog, så man ska inte direkt klandra någon som kikar i en walkthrough. Har man läst ett dussin av herr Pratchetts böcker så har man dock ett par ledtrådar (till exempel vad man kan hitta på med vaniljsås). I sann äventyrsanda så kan man inte dö i Discworld, och skulle man kunna det så kan man lita på att Rincewind hade sagt ifrån och spelet hade kraschat.

Summan av kardemumman

Jag kan med gott samvete säga att detta är ett av mina favoritspel. Discworld är snyggt, underhållande och svårt. Med andra ord så håller det länge.

Det enda jag kan klaga på är att det ibland kan bli för svårt och att en del av dialogerna är så långdragna att man hinner med en resa till Spanien bara för att sen komma tillbaka och se att dom fortfarande pratar utan att ha kommit någon vart.

Trots detta så är Discworld värt pengarna (50 spänn kostar det väl i dagsläget?) och kommer att bjuda på många gapskratt och redig hjärngymnastik.

Jag klubbar en 9:a av 10 på detta utmärka spel, ty Discworld slår båda sina efterföljare med hästlängder.

Tillverkare: Psygnosis
Utgivningsår 1995

Diskutera recensionen på vårt forum