| Broken Sword: The Sleeping Dragon | ||||||
| Recenserat av Marks, oktober 2004 | ||||||
| Betyg 7 | ||||||
| Som ett ytterligare led till att göra Deltéradventures till den mest heltäckande äventyrssajten worldwide :) kommer här sidans inte mindre än femte ”second opinion”-recension. Så. Har du länge funderat över vilka de där tempelriddarna verkligen var? Eller gått och stilla undrat hur solen egentligen påverkar Jordens geomantiska energifält? Kanske är du bara lite nyfiken på hur det ser ut i Kongo? I så fall, grattis: Här är Broken Sword – The Sleeping Dragon. Anslaget är bombastiskt; ett hemligt möte mellan hemliga män, någonstans inuti ett naturligtvis extra hemligt tempel. Man får omedelbart känslan av att The Sleeping Dragon inte är något komedispel, vilket det ju inte heller är. Det är istället den tredje historien om Nico Collard och George Stobbart, dynamisk duo med fallenhet för mystiska sammanträffanden. Denna den tredje gången kretsar de mystiska sammanträffandena kring oroligt väder, datahackers, underjordiska ordnar och, så klart, mord. Resan för spelaren börjar i ett skede med George på arkeologisk resa i Kongo och Nico på journalistuppdrag i Paris, men deras respektive upptäckter leder dem snart i riktning mot varandra… Innan vi går in på positiva och negativa sidor hos storyn kan vi börja med att slå fast att den är av det lite mer ambitiösa slaget. Vill man hänga med i svängarna får man faktiskt ta och koncentrera sig lite. Konspirationsteorierna flyger höger, vänster och diskussioner och utfrågningar avlöser varandra i ett. I de många mellansekvenser som spelet innehåller utvidgas berättelsen och sväller hela tiden i dramatik. Historien i Broken Sword – The Sleeping Dragon är både genomarbetad och bra. Det vill jag gärna ha sagt. Den rör på sig och böljar fram och tillbaka, är sammanhållen men svår att förutsäga. Bitvis känns det dock som om den mer jäser än växer, om ni förstår vad jag menar. Man tar i så det knakar, men resultatet motsvarar inte helt och hållet ambitionen. Jag personligen tilltalas nog ofta mer av idén om de "små" uppslagen, som man sedan försöker utnyttja till max (se exempelvis Curse of Monkey Island), jag känner inte att jag behöver hotet om jordens undergång i varje spel för att orka hålla intresset uppe. När jordens undergång är inblandad går allt så lätt över styr. Dock vill jag nog mena att man så småningom, om än med viss möda, lyckas ro iland den här historien. Mina tvivel inför berättelsen i Broken Sword 3 hänger också i hög grad ihop med spelets karaktärer, som enligt mig tyvärr inte riktigt fyller sin roll i det hela. En bra story kan inte byggas på bara en trave spännade händelser, den måste också bäras upp av intressanta personligheter. Detta råkar händelsevis vara en inte speciellt passande beskrivning för George Stobbart och Nico Collard, eller ens för någon av spelets många bifigurer. Till saken hör nu att jag inte känner spelets huvudpersoner sen tidigare, jag har inte spelet någon av spelets båda föregångare. But still. George och Nico saknar utstrålning, eller för den delen särskiljande karaktärsdrag över huvud taget. Hon är en kapabel och smart kvinna med utseendet för sig, han är en kapabel och smart man med utseendet för sig. Handen på hjärtat - hur kul kan det bli? Jag menar inte att man borde ha begåvat Nico och George med varsin jättelustig röd plastnäsa, men någonting hade definitivt behövts för att göra dem lite mindre präktiga/duktiga/snygga/tråkiga. Alltigenom lyckade människor utgör sällan bra ämnen för huvudroller. Slätstrukenhet och brist på personlighet är tyvärr begrepp att vänja sig vid när man spelar Broken Sword 3. Detta är spelet som är både djärvt och fegt på samma gång. Här finns mängder av (för genren) "nya" och kontroversiella grepp, såsom 3D-grafik, keyboardkontroll och action-sekvenser. I mitt cyniska sinne framstår dessa tilltag i slutändan dock mest som hariga kompromisser, misstänkt lika "säljknep". Puzzlen är ett tydligt exempel på detta. Traditionella inventarie-puzzel ges i spelet en tillbakadragen roll och istället tvingas man putta lådor, hoppa över stup och klättra på murar. Lådorna, som ju diskuterats livligt i tidigare sammanhang, innebar inga större problem för mig. Man tvingas tänka till lite grann för att få det rätt, så en viss form av puzzlande är det ju. Men när man däremot måste smyga genom skuggor för att inte bli skjuten av vakterna, vilket man tvingas göra en hel del i ett visst parti av spelet, då känns det mer som om jag hamnat i nya Splinter Cell än i ett äventyrsspel. Kalla mig ultra-reaktionär. Poängen är i vilket fall att spelet, när det gäller puzzel, flörtar runt lite grann med alla. Ingen ska känna att detta inte är för dem. Och precis som det brukar gå för såna som flörtar runt får man ingen på kroken. Eller, tja, åtminstonte inte mig. Ett annat säljknep i The Sleeping Dragon är 3D-grafiken. Den är knivskarp (jag spelade på upplösningen 2048*1536!), detaljerad och realistisk. Kanske en smula statisk, utan originella inslag, men under alla omständigheter genomarbetad. Perspektivet är tredje person och gränssnittet bygger på fasta bakgrundsbilder, genom vilka man navigerar sin spelare med hjälp av tangentbordet. För att addera tempo och variation till spelandet återges varje rum/miljö från ett stort antal vinklar, som ändras beroende på var i rummet/miljön man befinner sig. Detta grepp skulle förmodligen ha fungerat bra, om det inte varit för kontrollerna. Inte vet jag om dessa funkar bättre till PS2, men spelar man på PC blir det snabbt ganska kaotiskt. Man styr sin gubbe (eller gumma) med hjälp av pitangenterna - dock inte utifrån avatarens höger och vänster, utan från rummets höger och vänster. Att ta sig igenom en fullständigt spikrak korridor blir plötsligt ett smärre äventyr, eftersom kameravinkeln närsomhelst kan ändras och avataren som en följd börjar springa bakåt, eller in i väggen, eller åt andra oplanerade håll. Detta blir naturligtvis extra jobbigt när man, låt säga, befinner sig mitt uppe i ett tidsbegränsat arkad-puzzel och försöker springa ifrån en galen tjej med revolver. Denna miserabla idé om rumsrelaterade kontroller är emellertid den enda invändning jag har på det tekniska området. Gränssnittet i övrigt fungerar tillfredsställande och spelet i allmänhet flyter på fint, vad jag kunde märka fritt från buggar och annat obehag. Detta med ”flyt” är för övrigt något av ett nyckelord för Broken Sword 3 i stort - på gott och ont, bör tilläggas. Budskapet från produktionsansvarige tycks ha varit: Låt aldrig spelaren fastna, eller på annat sätt tappa intresset. Gör inte puzzlen för svåra, låt inte bilderna stå still för länge, se till att historien utvecklas hela tiden. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns en liten aning desperat. Man vågar inte ta några risker och profilera spelet åt något håll. Och samtidigt går jag på det. Det är roligt att spela The Sleeping Dragon, just därför att man aldrig hinner bli less eller irriterad på just någonting. Man gör framsteg, storyn utvecklas, allt funkar. Dessutom finns i spelet, vilket tidigare inte nämnts, säkra kvalitetstecken såsom strålande röster, välskriven musik, smarta dialoger och en väldigt tydlig övergripande struktur. Hela alltihop påminner inte så lite om en präktig Hollywood-film. Lättsmält och fartfyllt, men utan förmåga att sätta sig direkt på minnet. Sammanfattningsvis: Det finns spel som man helst bara vill hylla, men motvilligt tvingas ge underbetyg på grund av detaljer som inte går att bortse från. Sen finns det spel som man helst bara vill såga, men tvingas ge bra betyg, av samma anledning (fast liksom tvärtom). Detta spel hör definitivt till den senare kategorin. Här finns alldeles för lite personlighet och alldeles för mycket kompromisser. Likförbaskat måste jag ge The Sleeping Dragon ett förhållandevis högt betyg, därför att det, tja… helt enkelt är bra gjort och kul att spela. Aningens missnöjt och utan att försöka göra så mycket väsen av mig sällar jag mig till skaran av beundrare. |
||||||
| Betyg 7
Tillverkare: Revolution Software Systemkrav: Diskutera recensionen på vårt forum |
||||||