När Revolution tillkänagav att de skulle släppa en efterföljare i den omåttligt populära serien om det brutna svärdet var det många äventyrsspelare som nådde extas. Tyvärr var inte jag en av dem eftersom jag inte lyckats spelat klart något av spelen, utan varit en av de fåtaliga som drabbats a buggar, frysningar, schabbel i dialogen och mycket annat som gjort att mina två Broken Sword ligger praktiskt taget ospelade på hyllan.

Nåväl, i spelet är du antingen George Stobbart, en amerikansk advokat eller Nico Collard en journalist från Paris. Vem av dem du spelar är inte upp till dig själv utan spelet är helt linjärt och både story och karaktärsbyten följer därmed en i förhand uppgjord bana.

Storyn är relativt avancerad och har sin bakgrund i de tidigare spelen. Om jag hade spelat de tidigare spelen så har jag en känsla av att jag till och från hade fått gåshud när jag sett figurer från det förflutna eller ställen där jag tidigare varit... men som jag tidigare sagt så är jag helt utan dessa emotionella element. Trots detta är det en intressant story som griper tag i en och håller fast en under de timmar spelet varar. Det är inte så gripande att det sitter kvar efteråt dock.

Grafiken i spelet är bra, utomordentligt bra. Nu var det så att jag spelade spelet på en PS2:a och där är man inte bortskämd med smörgrafik (utan jämför allt med Beyond Good and Evil). Trots allt, eller kanske just på grund av det så stod sig grafiken bra!

Rösterna är remarkabla. Det finns faktiskt inte ett enda röstskådespeleri som är dåligt. Det enda man i så fall kan anmärka på är att de kanske bara har en eller två rader att säga.

Musiken flyter in i spelet så till den milda grad att jag knappt kommer ihåg den. Det tyder på att den anpassas till situationerna - och det är väl så musik ska fungera?

När man kommer till den gamla hangupen kontrollerna är det nya bullar som bakas. Här snackar vi inte peka & Klicka enligt den gamla skolan, utan snarare "Tombraider hoppa, klättra, springa m.m.". Tror ni att det är här jag tänker lägga in stöten så har ni fel. Kontrollerna funkar helt ok. Allt känns lite Grim Fandango.

Här kommer vi till början på problemen, nämligen problemen. Det är inget fel på problemen per se.... Jo jag tar tillbaka, det är alltför många flytta på lådan/stenen-problem för att jag ska bli nöjd. Men det är inte det som är det stora problemet. I sig är problemen alldeles lysande om än alltför ofta i det lättaste laget. Det som stör mig är hur uppdelningen av spelet har skett.

Man spelar i stort sett och till stora delar lika mellan Nico och George. Det som bryr mitt huvud är att när man väl skapar en så pass ovanlig äventyrska som Nico, en självständig journalist, med en egen hjärna och inte (alltför mega-) jättestora bröst, så ställer man hene inför de mest banala problemen. George spelar hjälte och ställs inför de mer avancerade problemen Nico får nöja sig med att använda en betydligt mindre del av sin uppenbara förmåga. Jag är ingen elitfeminist men jag kan känna en stor besvikelse när man har skapat ett spel med en sådan potential att faktiskt utjämna vissa fördomar och ändå faller i den enkla fällan att bygga på dem istället.

Fast å andra sidan - det är ju bara ett spel.

Slutsatsen är att Broken Sword: The Sleeping Dragon är ett bra spel med intressant story och stor potential som tyvärr inte har utnyttjats till fullo, vare sig när det gäller de annorlunda grepp som skulle kunna skapas i och med det ovanliga gränssnittet eller när det gäller mina egna mer politiskt korrekta synpunkter.

Tillverkare: Revolution Software
Utgivningsår: 2003

Systemkrav:
Win 98/2000/XP
Pentium III 750MHz
128MB RAM
3D Grafikkort med 64MB RAM
2GB HD
8X CD-Rom

...eller en PS2

Diskutera recensionen på vårt forum