Adventurous Blog

Jag läser om Daniel Demuynck som har tagits av polisen i samband med en knarkaffär. Tidigare hette han Clark Olofsson.
Jag börjar tänka på Stig Bergling. Han blev senare Eugen Sandberg, Eugen Sydholt, Stig Sydholt.
Vidare tänker jag på Lars-Inge Svartenbrandt som blev Lars Ferm.
Och också på Juha Valjakkala vars nya namn är Nikita Foughantine.

Demuynck. Sydholt. Ferm. Foughantine.

Undrar just hur de tänkte. Jag tänker att om man byter namn för att gömma eller glömma sin gamla identitet kanske det vore lite mer klokt att välja något som smälter in i mängden en smula.
Vad är det för fel på Andersson eller Svensson?

Femåringen och femåringen på Gröna Lund. Kl. 15:43.

Nu blev det värre.
Alt Gr kan man nog inte spara i en txt-fil.

Ställningskriget fortsätter.
Det tar sig nya former.

Idag satte sonen på låten Igelkotten Ivar från Fem myror är fler än fyra elefanter.
- Nu sätter jag på din favoritlåt mamma, sade han sen.
- Men du får inte höra för du är dum. Och så smällde han igen dörren till sitt rum.

Senare under dagen kontrade jag med att gräva ned honom på stranden.

Miljöpartiet hade en annons i en av morgontidningarna för några dagar sedan. Säga vad man vill om miljöpartiet men en genialisk annons är det.

Jag sitter på balkongen. Jag hör syrsor.
Direkt dras jag tillbaka många år i tiden.
Till landet.
Till mamma och pappa.
- Hör du syrsorna? kommer jag ihåg att de ofta frågade varandra.
Båda sade jämt ja, snabbt, nästan som att de inte lyssnade på frågan först.

Det sägs att ljudet av syrsor är ett av de första som försvinner när man blir äldre.

Är det inte lite typiskt att fruntimmersveckan inleds med Fredrik?
Nåväl, imorgon blir det jordgubbstårta.

För fyra veckor framåt.
Äntligen.

Snart blir det hemodlade popcorn.

Det är visst första april idag.

Jag genomförde en bragd häromdagen. En pipranka, 16 liter lecakulor och 60 liter jord senare så måste jag säga att jag är en smula besviken.
Jag tror att jag köpte en alltför ekologisk variant av jord. Det luktar skit så till den milda grad att jag får kväljningar så fort jag sätter min fot i orangeriet.

Jag måste nog spendera natten med att knyta ihop lakan så att jag kan komma till jobbet genom att fira ned mig från solsidan imorgon.

Det finns en pizzeria i huset där jag bor.
Jag tycker om den.
De är snabba, lagar god mat och ger en utomordentlig service.
De har vegetarisk sallad.
De brukar säga Hej granne! när jag kommer in för att hämta min mat.
De släpper oftast ut mig och mina påsar eller kartonger genom deras nödutgång. Det placerar mig direkt i min trappuppgång.

Ett otyg har de dock för sig.
De tar mer betalt för pizzor som avhämtas än för de som äts på plats.
Jag undrar hur tankarna gick innan det beslutet fattades:

Hm, låt se. När man hämtar sin pizza så tar man ingen plats på resturangen, man drar inte fram disk, man kräver ett minimum av service. Man bär sin mat själv.
Det är ju riktigt betungande för oss.
Ja! Vi tar lite extra betalt för det som kompensation!

Tyvärr utan video. Men låten står nog för sig själv.

Jag ser en intervju på TV4. De intervjuar en polis i Båstad. Under den s.k. Båstadsveckan så har det tydligen hittills skett tre våldtäkter.
Journalisten frågar polisen om möjliga orsaker.
Polisen svarar:

Sommar, värme och fest. Korta kjolar.

För mig så låter det uttalandet, taget ur sitt sammanhang, som något positivt. Här var det uppenbarligen inte så.
När jag hör detta så undrar jag om det någonsin kommer att komma en tid då man faktiskt lägger skulden för våldtäkter på gärningsmannen. Inte på sommar, värme och fest. Korta kjolar.

Femåringen blir snart en sexåring.
Jag älskar honom.

Den senaste tiden har han börjat bete sig annorlunda. Han blir ursinnig för det minsta lilla. Han käftar emot. Han muckar. Han spottar och fräser som en ilsken katta. Han sprattlar som en fisk på land. Jag är dum. Jag är dummast i världen. Hela tiden.
Jag har stått handfallen. Jag har inte förstått någonting. Det har hänt helt plötsligt. Utan synbar anledning. Han beter sig som en tonåring. Fast bara hälften så hög.

Jag vände mig till min omgivning. Det jag då fann var att samma sak sker med många barn runt sexårsåldern. Ett barn hade sagt, eller snarare vrålat Sluta prata nu pappa, jag kan inte lyssna när jag är så ledsen! Det är nog väldigt signifikant. Det finns ingen mottaglighet för resonemang när de är arga. Det verkar som att ju argare de blir desto yngre blir de.

Mina handlingar måste nog anpassas till det. Jag måste nog hålla det jag säger kort, enkelt och utan negationer. Och absolut inte dra in några villkorade satser. Jag måste nog också rikta in mig på att jag själv inte ska dras med. Jag ska inte bli arg. Och jag ska prata först när saker lugnat ned sig.

Ibland kan jag uppskatta vår varannanveckastillvaro. Jag får tid att tänka.
Nu tar jag ett nytt andetag.

Jag står nedanför en vit vägg. Jag har ett antal inramade svartvita foton som jag tänker sätta upp på den väggen. Det är mina allra närmaste som ska hamna där.

Jag stannar till helt när jag ser ett av fotografierna. Jag blir ståendes stilla och bara tittar. Länge.

PÃ¥ bilden finns min mamma och min pappa.
På bilden så har de just gift sig.
För några dagar sedan så var det exakt 40 år sedan det fotot togs.

Hon är 18 år.
Jag undrar vad hon tänkte då.
Hon stod precis på randen till vuxenheten.
Han är 22.
Han var nog vuxen. DÃ¥.

Jag vill veta vad de tänker där.
Jag kommer nog aldrig att få veta det.
Jag kommer bara att veta hur det blev. LÃ¥ngt senare.

Jag cyklade iväg till en plantskola. Mest för att titta, känna, lukta och låta mig inspireras till en utveckling av orangeriet. Eventuellt skulle också en pipranka införskaffas.

Jag såg en kruka och blev blixtförälskad.
Det var en smula bökigt att få med den hem på cykeln. Men nu är den på plats. Med hela sina 55 centimeter i diameter.

Nu har jag efter mycket tjat sett filmen Sex and the City.
Flera av mina vänner hävdar att den, och tv-serien som filmen stämmer ur, handlar om kvinnlig frigörelse. Det är ju både ovanligt, lovvärt och spännande!

Allt jag såg var dock en knippe kvinnor runt 40-strecket som tycktes anse att det eftersträvansvärda här i livet är bröllop. Att gifta sig. Eller åtminstone att finna någon. Att göra två till en. Att lova bort sig själv. Och att helst ha en fin klänning då det sker.
Det enda samtalsämnet kvinnorna emellan tycktes vara män.
Det blir för mig en lika overklig som dålig science fiction-film.

Mitt betyg är ett.