Spelet släpptes som sagt 1997, vilket var ett för genren rent allmänt välmående år. Det var året när Revolution släppte ifrån sig uppföljaren till sitt Broken Sword, Monkey Island-serien gjorde comeback med The Curse of Monkey Island och hypen kring Tim Schafers Grim Fandango var i full gång. Och när sen Blade Runner släpptes ut på marknaden så var tankarna på att ett antal för genren mörka år skulle följa inte direkt närvarande. Spelet ståtade med mycket av det som både konservativa äventyrsfans och de som då efterfrågade nya fräscha inslag förväntade sig. Det hade modern (för den tiden) 3D-grafik som ändå stod den klassiska 2D-modellen nära tillsammans med ett musdrivet peka&klicka-interface och en hel hög med nyskapande idéer för berättartekniken i spel.

I filmen målar Ridley Scott upp en framtid där ett företag vid namn Tyrell Corporation har skapat den perfekta roboten - Nexus-replikanten. Dessa mekaniska varelser är till utseendet helt lika människor och besitter egna identiteter genom en implementation av artificiella minnen,. Dock så är de även utrustade med en begränsning - deras livslängd är begränsad till 4 år. Vid den tidpunkt när både filmen och spelet inleds så är replikanternas närvaro på jorden förbjuden. Detta efter ett blodigt uppror av en grupp Nexus 6-replikanter, en replikantmodell som besitter en styrka och en intelligens som långt överstiger den hos människan.
Replikanterna får efter den händelsen endast vistas ute i de kolonier som byggts ute i rymden och där arbeta som en modern form av slavar. Och för att förhindra deras närvaro på jorden så bildas en specialpolis - blade runners - som har som uppgift att finna de replikanter som befinner sig på planeten och skjuta för att döda vid kontakt med dem. Men för att citera filmens (och spelets) inledning: This was not called execution. It was called retirement.

Precis som i filmen spelar man en blade runner som får till uppgift att finna en grupp nyanlända replikanter och ta hand om dessa. Man tar dock inte på sig Harrison Fords roll som blade runnern Deckard, utan istället är man en blade runner-rookie vid namn Ray McCoy, som på sedvanligt vis i spelens värld mest tycks ramla in händelserna av en slump. Inte heller är de replikanter man söker desamma som i filmen, vilket gör att den som själv velat jaga efter Rutger Hower i rollen som replikanten Roy Batty tyvärr inte får möjlighet till detta här. Men övriga roller är dock i flera fall desamma som i förlagan; Polischefen Gaff finns med, liksom den Tyrell-anställde JF Sebastian och replikanternas ursprungliga skapare Eldon Tyrell. De kompletteras med en rad andra människor och replikanter som skapats speciellt för spelet precis som med McCoy.

Spelets handling är även den en variant på filmens, vilket i grova drag innebär att ens uppgift är att spåra en grupp replikanter som anlänt i hopp om att försöka förlänga sin 4-åriga livslängd. Att beskriva handlingen i större drag än så är svårare på grund av den berättarteknik Westwood använder sig av.
Handlingarna får man nog dock säga här om man ska vara helt korrekt. Westwoods rätt nydanande grepp innebär att spelet byggs upp på ett sätt som innebär att spelets händelser skiljer sig beroende på hur du väljer att spela och för varje ny omgång ändras ett antal av karaktärernas ursprung. Exempelvis så kan valet att låta en replikant fly på ett ställe i spelet innebära att han kan dyka upp på flera alternativa platser i spelet vid ett senare tillfälle. Och den ena spelomgången kan vissa misstänkta personer vara replikanter medan de kanske är människor nästa gång du startar om från början. Det finns i spelet hela elva stycken olika slut på historien, vilket gör att Blade Runner ståtar med det förmodligen största omspelsvärdet i genren. Det är dock i gengäld inget vidare långt spel, och att ta sig från början till slut behöver inte ta speciellt många timmar. En stor del av spelet är detsamma oavsett hur du väljer att klara av de olika scenerna då spelet i grunden är en linjär historia, men de skillnader som ändå finns är ett välkommet och intressant grepp på berättartekniken i spel. Det går här att tänka så att ett längre äventyr naturligtvis hade varit välkommet även det, men ibland får man nöja sig med att konstatera att en positiv aspekt vinner över en negativ.

När det gäller spelets uppbyggnad av de pussel och utmaningar man som spelare ställs inför så samlar man här inte på sig några föremål som annars är brukligt för den här typen av spel. Istället fungerar de föremål du hittar som bevismaterial, vilka öppnar upp nya konversationsalternativ vid samtal och förhör när man funnit dem. Spelets interface är genom detta väldigt förenklat och sträcker sig inte längre än till att man helt enkelt klickar med vänster musknapp på det man vill göra något med. När man väl interagerar med ett föremål så är det spelet som avgör om man enbart tittar på det, använder det eller samlar upp det. Westwood sätter genom detta fokus på att spelet ska fungera mer ett detektivspel där det viktiga är att sköta konversationerna rätt och försöka finna ett sammanhang mellan de olika händelserna, istället för den sedvanliga jakten på föremål som kan tänkas fungera ihop.
Från filmen har man också hämtat spelmoment som innebär att man med en så kallad Esper-maskin genomsöker bilder på jakt efter ledtrådar, samt Voight-Kampff-testet som avgör om man är människa eller replikant.

Detektivarbetet är det man kommer ägna sig mest åt, men det finns en form av spelinslag utöver de också. En av anledningen till valet av citat från filmen i recensionens början var att ge en hint om att man här inte slipper undan det otäcka som ibland smyger sig in i äventyrsspel, nämligen actionmoment. I spelets förlaga får Harrison Ford tillfälle att använda sig av sin pistol både en och två gånger och i spelet är de momenten med, vilket säkerligen skapar irritation hos många äventyrsfans. De fungerar dock väldigt bra och både förhöjer variationen och skapar lite spänning, snarare än att skapa några problem. Och vad vore detektivarbete om man inte fick avfyra några skott med sin trogna pistol egentligen? Genom att högerklicka med musen drar man sin pistol och förvandlar med det muspekaren till ett sikte och det är fritt fram att avfyra några skott vid behov. Man får se till att man vet vem man skjuter på, då en grundregel för en blade runner är att han (eller hon) inte får "avsluta" några människors liv i förtid. Man kommer också att få spela ett antal moment där det gäller att få McCoy att kasta sig undan fara genom klicka med vänster musknapp åt rätt håll på skärmen. Ett misslyckande vid dessa innebär dock inte alltid att man dör, utan kan istället göra så att scenen utspelar sig på ett lite annorlunda sätt än om man lyckats ta sig undan.

Designmässigt är det en fullträff, och spelet lyckas återskapa filmens mörka framtid i Los Angeles år 2019 på ett troget sätt med en mycket detaljrik och övertygande grafik. Miljön är precis lika mörk och skitig som i Ridley Scotts verk och Westwoods lyckas återskapa många av filmens olika platser mycket väl. Det går till och med så långt att flera kameraåkningar är exakt detsamma som i filmen. Vangelis eminenta soundtrack till filmen är naturligtvis även den med här, för att komplettera det hela och återskapa samma audiovisuella känsla som filmen har.

Tyvärr har spelet liksom de flesta andra ett antal brister som sänker spelet en bit på betygsskalan. När det gäller grafiken är det att den teknik som använts för att modellera karaktärerna gör dem väldiga pixliga och otydliga på nära håll, och grafikens detaljrikedom leder ibland till att jakten på bevismaterial blir till en pixeljakt. De alternativa sluten betyder också att storyn emellanåt kan kännas lite oklar och förvirrande. Men det är väl i sådana här omfattande spelprojekt man får ha i åtanke att spelutveckling i sig är en svår konst, och när man tar sådana nya grepp på genren som Westwood gör här så blir man snarare förvånad över att bristerna inte är fler än vad det nu blev.

Westwood har med Blade Runner skapat ett av de mest variationsrika och egensinniga äventyrsspelen som släppts hittills. Alla lär inte gilla de actionmoment som finns med i spelet, men med tanke på filmen som står som förlaga känns de för en gångs skull väl motiverade som ett inslag i ett äventyrsspel. Det är när man spelar detta som man tycker sig märka av den motvilja eller oförmåga som äventyrsutvecklare besitter när det gäller att ta inspiration från de spel i genren som faktiskt för den framåt. Blade Runner levererar många annorlunda och lyckade grepp på genren, och att de fortfarande inte används av andra äventyrsutvecklare framstår efter en genomspelning av Blade Runner som rätt märkligt. Plagiering är ju den yttersta formen av smicker som många säger.

Tillverkare: Westwood
Utgivningsår 1997

Diskutera recensionen på vårt forum