Dave Gilbert har sagt att han gjorde The Shivah som en övning inför större uppgifter. Huvudpersonen, något så ovanligt åtminstone i dessa sammanhang som en rabbin, blir där indragen i händelser kring mordet på en f.d. församlingsmedlem. Och som vore det inte nog plågas han dessutom av tvivel. På ytan är The Shivah ett retrospel i gammal Sierra-stil med lågupplöst grafik och dialogavsnitt som har det där typiska utseendet med spelfigurerna infällda som ramade porträtt mot bakgrunden. Stilen är kvar mer eller mindre intakt i alla Gilberts spel men där upphör också likheten med Sierra (eller för den delen Lucas) som nog redan framgått.

Gilberts följande spel Blackwell Legacy, det första i vad som är tänkt som en episodisk serie, utspelar sig också det i NewYork-miljö. Grundstoryn är med förlov sagt en halvt fånig historia där kvinnliga medier av olika generationer Blackwell (därav Legacy) tillsammans med spöket Joey räddar vilsna själar som fastnat i ett slags limbo efter döden. De vet nämligen inte om att de är döda. För att lyckas med uppdraget och hjälpa själarna över ”till andra sidan” måste hjältinnan tillsammans med Joey bedriva detektivarbete och ta reda på orsaken till deras vilsenhet. Det konstruerade i relationen har drag av Hitchcocks begrepp McGuffin; ”… a plot device that motivates the characters and/or advances the story, but has little other relevance to the story.”

Blackwell Unbound var från början tänkt som en utvikning av episod två, Blackwell Convergence (inte utgivet än). Gilbert insåg dock ganska snart att Convergence höll på att växa sig alltför stort för att kunna bli klart i rimlig tid, så han lyfte helt fräckt bort det materialet och gjorde ett fristående spel. Som liten oberoende spelutvecklare piskad att leverera utan alltför långt mellan varje spel, ingen försäljning ingen inkomst, var det ett logiskt och sett till resultatet bra beslut.

Ska jag framhålla något av allt som gör BU bra får det bli spelstruktur (gameplay) och berättarstruktur (dramaturgi). En självklarhet i och för sig, alla spel måste struktureras och helst bra. Nåväl, då passar det sig att jag exemplifierar. Upplägget är som sagt detektivarbete; att samla in underrättelser och dra slutsatser. Till sin hjälp har man bl.a. Lauren Blackwells anteckningsbok där nedtecknade spaningsuppslag kan föras samman och kombineras till nya betydelser. Likaså används hennes telefon, däremot ingen dator som i Shivah, året är 1973. En liten men inte oviktig del av interaktionen sker via tangentbordet och då i sammanhang där det faller sig naturligt, till exempel när man slår upp något i telefonkatalogen. Dramaturgin är helt och hållet upphängd kring dialogen som är välskriven och spelmässigt fungerar genom att dels kräva spelarens fulla uppmärksamhet, dels trigga somliga av händelserna. Nyckelord eller nyckelmeningar noteras automatiskt i anteckningsboken, men övrigt måste spelaren själv hålla reda på.  Också de flesta av pusslen är konstruerade utifrån dialogen, är följaktligen inte abstrakta utan följer konsekvent vad vi kan kalla en simulerad verklighets logik.

Till och med i det som rör backtracking (jag kommer inte på någon svensk synonym) visar BU upp gott gameplay. Att upprepa handlingar och vända tillbaks är lite av ett nödvändigt ont i äventyrsspel. Ofta innebär det att spelaren ska transportera sig långa sträckor längs rutter han redan känner för att komma dit han redan varit. Antingen det nu beror på att spelmakarna fått för sig att de måste förlänga speltiden eller på rent allmän dålig speldesign gör det inte spelen roligare. BU undviker nogsamt den sortens fantasilöshet. Några få musklick och man är framme, redo för det väsentliga.

Det som slutligen lyfter Blackwell Unbound och likaså Gilberts två föregående spel är allt arbete som investerats i röstbearbetningen. Gilbert tycks ha många bekanta som då och då fuskar som skådespelare eller har det till yrke vilket kombinerat med hans näsa för rollbesättning gör underverk. Ska jag framhålla någon får det bli Dani Marco som det kedjerökande mediet Lauren Blackwell. Hon är fantastiskt bra. Ni hittar henne på bild härintill. Fler bilder finns på hennes promotion-sajt.

Några ord till om grafiken. Naturligtvis är den en återklang och lite av hyllning till den ”gyllene epokens” äventyrsspel. Men framförallt är den bestämd av spelutvecklarverktyget AGS. Att Dave Gilbert valt AGS handlar om att det är gratis och beprövat. Huruvida man tycker om stilen är mest en smakfråga, jag gör det. Och Erin Robinson som står för bakgrunder och animationer har gjort ett snyggt jobb.

Vad mer? Jo, musiken förstås; bra också den, gjord av en dansk! Och Wadjet Eye Games, så heter Gilberts bolag.

Blackwell Unbound rekommenderas varmt.

Betyg 7+

Systemkrav: små, Windows Vista och neråt
Wadjet Eye Games
2007

Diskutera recensionen på vårt forum