Berg är ett helt textbaserat äventyr, på svenska, av den riktigt gamla skolan. Jag riktigt översköljdes av nostalgi redan när jag läste första raden i äventyrets inledning. Minnen av många långa timmar med spel som The Hobbit till min gamla Spectrum, dök upp för första gången någonsin. Jag vill minnas att jag lärde mig en del engelska när det begav sig, men jag minns också att jag redan då fann denna typ av spel vansinnigt irriterande.

Att behöva regregera till att uttrycka sig tre- eller fyrstavigt – ”ta lampan” - upplevde jag redan som tioåring oerhört frustrerande. Detsamma gäller nog i ännu högre grad idag, dryga tjugo år senare. Jag känner mig mentalt stelopererad av att försöka hanka mig fram genom den sparsamt uppmålade spelvärlden. Att jag sedan tillhör den skara spelare som har väldigt svårt att attraheras av fantasyelement – troll och alver o.s.v. - gör inte saken bättre, då jag genast gjorde den associationen vid det första mötet med spelets bumplingar och andar.

Nu står det dock helt klart för mig att denna typ av spel inte är helt utan förtjänster. Genom att enbart redovisa omgivningarna i textform, skapar man sina egna bilder. Precis som med en god bok. Detta förutsätter förstås att spelaren fattar intresse för händelserna.
Det kräver också en hel del tålamod för att lära sig att handskas med spelets begränsade vokabulär.
Det linjära upplägget fungerar likadant i dagens spel, genom att man helt enkelt vill veta vad som händer härnäst. Att få sig problem sparsamt förklarade i text skapar också en annan typ av problemlösning, där spelaren själv måste visualisera problemet. I dagens spel, där problem oftare presenteras som bildinformation, tenderar problem att vara av pusselkaraktär.
I Berg förekommer också inslag av rollspel, då olika saker spelaren samlar på sig skall kombineras med varandra för att lösa ett problem. Sådana exempel ställer krav på spelarens inlevelse- och visualiseringsförmåga.

Att det finns massor av personer som finner denna typ av nostalgi tilltalande är jag medveten om. En av mina närmsta vänner har försökt få mig att spela såväl King’s Questserien som en uppsjö av peka-och-klickaäventyr. Till ingen nytta dock skall väl tilläggas.

Jag skall i ärlighetens namn erkänna att jag inte nått längre än till nivå två i Berg. Om det beror på min egen oförmåga till engagemang och inlevelse i spelvärlden, eller om det helt enkelt är så att denna typ av spel helt enkelt inte åldrats med värdighet, låter jag vara osagt.

Betyg 1

Diskutera recensionen på vårt forum