Vid en utfrågning på webben om vilken karaktär ett kommande äventyrsspel (Sherlock Holmes) kommer att få, svarade utvecklarna ”very mature”. Luttrad som man är vet man då att det kan röra sig om antingen ett av två ting, eller en kombination av båda, sexuella handlingar eller skildringar av grovt våld. Nu är inte det riktigt vad jag själv hoppas finna i ett spel som betecknas vuxet eller moget men så ser tyvärr den tonårsfinniga verklighet, som spelutvecklare räknar med, ut. Nåväl det kan väl finnas ett och annat undantag.

I The Moment of Silence blir hjälten inledningsvis vittne till ett obegripligt och brutalt polisingripande. Naturligtvis ingriper han själv i skeendet, det är ju vad hjältar är till för. Men Peter Wright, som han heter, ingriper därför att han har ett tungt vägande skäl att ingripa. Till en början vet vi som spelare inte alls vad det är för ett skäl. Vi vill givetvis gärna veta varför.

Så ser ett av de berättarknep ut som gör att redan inledningen av TMOS är intresseväckande och bra. Ytterligare några av de följande händelserna och samtalen ger oss en viss vägledning om varför och inger oss förhoppningar om en fullständig förklaring. Realistiskt sett måste ett sånt handlande komma ur ett igenkännande, att denne Wright varit med om något liknande själv. Så småningom, i väl avvägda delförklaringar, förstår vi varför han väljer att hjälpa sin granne. Trots att både vi och Peter Wright rimligen lätt kan räkna ut att det enbart kommer att leda till problem, också för honom själv.

I förbifarten måste jag påpeka att ni inte bör läsa den lilla inledning till spelet som står tryckt i den utförliga manualen utan börja istället spela direkt, utan att veta något om vad ni ger er in på. Ni går miste om mycket av ovanstående subtiliteter annars. Den sortens klumpigheter i utgivarnas material är för övrigt ganska vanligt. Konstigt nog. Äventyrsspelande är så in i… känsligt för det vi kallar spoilers.

Nu har jag inte avslöjat för mycket utan istället förhoppningsvis väckt er nyfikenhet.

Det här är ett exempel på hur en en vuxen inledning på ett vuxet äventyrsspel kan se ut.

Ni som läst Philip K. Dick vet att framtiden är dyster och att vårt enda hopp finns att hämta i vardagliga mänskliga relationer. I detta och annat är det en hel del i TMOS som osökt får mig att tänka på Dicks tankevärld. Här finns liknande stoff om människans förhållande till maskiner, att den synliga verkligheten är en illusion, att samhället gör oss schizofrena, att vi är utsatta för en komplott, en konspiration. Det som TMOS lägger till är den nu så aktuella terrorismen. Där förs ett intressant resonemang om en gren av terrorismens rötter, maskinförstörarrörelsen i det tidiga 1800-talets England; ludditerna.

Till TMOS styrka hör dialogerna som är många och omfattande. Konversationen är nästan genomgående intressant, den har djup och ger tankeväckande associationer. Lyssna framförallt till det utbyte PW har med en äldre innehavare av en antikvitetshandel i Greenwich, New York. New York-miljöerna är överhuvudtaget skickligt genomförda. Intressant är att Lower Eastside 2044 är samma slum och ser likadant ut som när jag själv gick omkring där letande bostad 1978. Dessemellan, förstår vi, har stadsdelen sett åtminstone en eller kanske flera perioder av anständighet. 

Grafiskt är TMOS en ögonfröjd, stramt men ändå detaljerat. Jag har försett recensionen med ett antal skärmdumpar, titta på dom, en bild säger ju mer än så och så många ord. Tekniskt är TMOS det som ibland kallas för 2,5D; dvs. 3D-figurer mot förrenderad 2D-bakgrund.  Klassisk pekaklicka. Bakgrundsmusik, ljudmiljöer och engelsk röstbearbetning är alltihop utmärkt.

Så över till det som inte är fullt så bra med spelet. House of Tales, det tyska produktionsbolaget och dess förgrundsfigur, han som skrivit spelet; Martin Ganteföhr, hade naturligtvis en begränsad budget. Trots detta har man åstadkommit en mycket professionell produkt. Tyvärr verkar pengarna ha tagit slut när den sista viktiga kvalitetsgranskningen genomfördes. En hel del av inkonsekvenser och upprepningar i spelmomenten hade säkert kunnat undvikas annars. Styrningen av vår hjälte över 2D-bakgrunden och från bakgrund till bakgrund är ofta irriterande inexakt. Sista fjärdedelen av spelet är klichéartad och, känns det som, tillkommet i tidsbrist. Och ni som tycker att det måste till explosioner för ett lyckat äventyr, här exploderas till och med nukleärt. Vidare är man tvungen att dras med ett kopieringsskydd trots att man har kvitto på spelet.

Egentligen är det här spelet en 8 på den deltérska skalan. Sista fjärdedelen drar tyvärr ner spelet till 7 i mina ögon. Det är ändå ett högt betyg. The Moment of Silence är ett mycket bra spel.

Rekommenderas.

Tillverkare: House of Tales Entertainment
Utgivningsår 2004

Systemkrav
Win 98 XP
Pentium ll 450
32MB grafikkort
2X DVD ROM

Diskutera recensionen på vårt forum