Ungefär som följer skulle man kunna inleda denna recension.

Excentriker uppvisande manodepressiva drag. Narkoman. Arrogant. Skarpt intellekt. Musikaliskt begåvad. Senast uppgivna adress; 221B Baker Street.

Eller kanske bara; Sherlock Holmes.

Det har gjorts ett antal äventyrsspel baserade på Arthur Conan Doyles hjälte. Ett av de senare, om inte det senaste, heter The Case of the Silver Earring och är producerat av ukrainska (!) Frogwares, nu aktuella med Jules Verne-adaptionen Jorden runt på 80 dagar.

Det var på vippen att den här recensionen aldrig blivit skriven eftersom jag dessförinnan vid flera tillfällen vara nära att ge upp spelet. Det höll tyvärr inte den höga klass som de inledande bilderna gav sken av, men var trots det så pass intressant och i vissa stycken så bra att det förtjänar uppmärksamhet. Och är det så att man, liksom jag, har ett nostalgiskt förhållande till figuren Holmes och faktiskt läst alla drygt 50 novellerna och fyra romanerna kan måhända de positiva sidorna väga över.

Låt oss börja med det positiva.

Sherlock Holmes som berättelse, oavsett det medium den berättas i, är beroende av bra karaktärsskildring. I The Silver Earring är den mycket bra, såväl vad gäller inre personlighetsteckning som grafisk utformning, personernas yttre. Inte ens den mest hängivne Holmesaficionado torde ha så mycket att invända mot utformningen av Holmes själv, Watson eller det stora persongalleriet i övrigt.

Historien är välskriven och ligger nära Doyles noveller i ton och intrigens utveckling. Grafiken är vacker, detaljrik och i mina ögon trovärdig, både i stort som smått. Viktigt eftersom miljön är Victorias England; en för populärkulturskonsumenten, åtminstone till det yttre, välbekant epok. Det finns trots allt, naturligtvis, detaljer som irriterar, t.ex. den från filmer hämtade, larviga, böjda pipan. Något man näppeligen såg i munnen på en engelsk gentleman.

Den historiska inramningen upplevs överhuvudtaget som om den vore grundligt efterforskad och därmed autentisk. Sherlock Holmes själv är befriande ren från nutida attityder och anpasslighet. Jag lovar och svär att han definitivt inte skulle platsa som exempelvis språkrör för miljöpartiet.

För att gå vidare: 2,5D, tredjeperson och peka-klicka. Inget att säga om det, beprövat och funktionellt. Gränssnittet upplever jag som originellt och uppfriskande, kongenialt anpassat till spelförloppets upplägg och inriktning på *detektivarbete*. Förutom det vanliga förrådet av upphittade föremål har du tillgång till en fullständig uppteckning av spelets dialoger, en journal med Watsons anteckningar plus alla de dokument du samlar in och därtill några kartor. Det bland äventyrsspel vanligaste spelmomentet, att kombinera olika föremål eller att manipulera omgivningen med sagda föremål är det ovanligt lite av i detta spel. Istället samlar du bevismaterial och ledtrådar och drar slutsatser. Ungefär som novellernas Sherlock Holmes går till väga. På Baker Street finns dessutom Holmes kemilabb, användbart och del av spelet. Jag vill faktiskt påstå att spelutformningen är både bra och innovativ, men, som jag kommer till, det haltar betänkligt i genomförande.

Spelet är uppdelat i vad som kan liknas vid kapitel. Varje dags spaningsarbete summeras vid dagens slut på Baker Street och resultatet analyseras och gås igenom punkt för punkt i form av en ”quiz”, ett frågeformulär. Frågorna besvaras med Ja eller Nej och svaret motiveras med hjälp av det bevismaterial du samlat på dig i form av dialoger, dokument och andra fynd. En alldeles utmärkt idé, som jag skrev kongenialt utformad, men tyvärr uselt genomförd. Frågorna är sex, sju till antalet och ska vardera kompletteras med två, tre bevis. För att komma vidare i spelet skall alla svar vara rätt, det räcker med ett fel och proceduren måste tas om från början. Inte stort fel i det just _men_ du ges inga indikationer eller ledtrådar om var någonstans eller hur många frågor du besvarat fel. Utan walkthrough, hästminne eller tröttsamma omläsningar av ett gigantiskt utredningsmaterial är du fast. Hur en spelutvecklare så lättvindigt kan förstöra en god spelidé är en gåta. För lite tid avsatt till speltester förmodligen. Jag brukar använda walkthroughs… skyller på bekvämlighet, men här blir det till en nödvändighet.

Som ytterligare ett irritationsmoment har Frogwares stoppat in hela tre tidsbegränsade *action*-avsnitt, det första förflyttar dig till ett pussel som är en exakt upprepning av ett tidigare, det andra tar dig därifrån och det tredje är utformat som en labyrint komplett med infällt tidtagarur. Det hela görs dubbelt jävligt med hjälp av inexakt, nyckfull navigering. Mitt enda råd här är att ni följer exempelvis Gameboomers walkthrough till punkt och pricka eller kopierar in ett savegame. Sekvenserna är så till den grad frustrerande att ni annars drabbas av mörka tankar typ; varför sitter jag här alls och klickar som en idiot, varför skaffar jag mig inte ett liv?

Överhuvudtaget är det frustrerande att se goda idéer förfuskas genom dåligt utförande, antingen det nu beror på bristande handlag, dåligt med pengar eller brist på tid. Tyvärr drabbas spelet som helhet, trots sin i grunden utmärkta konstruktion, av de beskrivna taffligheterna. Strängt taget kan jag endast rekommendera spelet till personer som har det nostalgiska förhållande till Sherlock Holmes som jag inledningsvis skrev om. Eller till er som har ett otidsenligt tycke för victorianer i allmänhet. Mad dogs and englishmen, ni vet.

Tillverkare: Frogwares
Utgivningsår 2004

Systemkrav
Pentium III 500Mhz
128 MB RAM
16mb graphics card, DirectX 9.0 compatible (NVIDIA Geforce or ATI Radeon chipsets)
Sound card, DirectX 9.0 compatible
Windows 98/2000/ME/XP
1.2GB free disk space

Diskutera recensionen på vårt forum