| "The Pandora Directive" är det fjärde spelet om privatdetektiven Tex Murphy som ständigt blir indragen i saker han helst av allt borde ha struntat i. När spelet börjar har Tex tagit med sig sin flickvän Chelsea på restaurang. Just som de sitter och äter blir Tex uppsökt av en man vid namn Gordon Fitzpatrick, som vill att Tex hittar en gammal bekant åt honom, Thomas Malloy, som försvunnit. Eftersom Tex levt på hundmat sedan sitt senaste fall och dessutom är skyldig de flesta i kvarteret där han bor pengar åtar han sig mer än gärna Fitzpatricks fall. Det visar sig att ett flertal andra personer vill ha tag i Malloy och snart har Tex återigen världens öde vilandes på sina axlar. Under sökandet efter Malloy hinner du besöka såväl det legendomspunna Area 51 som ett Aztekiskt tempel och bekanta dig med lösaktiga kvinnor som hämtade ur en Bogart film, maktgalna regeringsagenter och livsfarliga utomjordingar.
Kontroller
Du styr Tex ur ett förstapersonsperspektiv och rör dig framåt genom att dra med musen. Om du vill undersöka eller plocka upp något så måste du trycka på ”Space” tangenten för att få upp olika kommandon som du sedan kan använda dig av. Det låter krångligt men är rätt enkelt när man väl vant sig.
Grafik
Grafiken har inte uppdaterats särskilt mycket sedan Tex’s senaste äventyr (Under a Killing Moon, 1994) liksom i det spelet hade saker & ting en tendens att bli otydliga och pixelaktiga om man gick för nära dem. Trots detta tycker jag att "Pandora" har snygg grafik. Särskilt när man jämför med andra äventyrsspel från den här perioden.
Pussel
Pusslen i ”The Pandora Directive” varierar både i hur pass kul det är att lösa dem och hur svåra de är. Jag kan redan nu säga att de som gillar s.k. "Slide" pussel kommer att få sitt lystmäte tillfredsställt. Utöver det finns naturligtvis de gamla vanliga "Kombinera sak A med sak B för att få sak C" pusslen, samt det som allas vår Blitzstorm kallat "Gör det och det fort som fan annars dör du" pussel som kan vara nog så frustrerande om man inte vet hur man gör. Lyckligtvis finns det ett inbyggt "Hint" system i spelet där man kan få hjälp och ledtrådar samt koder som gör att man kan skippa de där riktigt tråkiga pusslen i spelet. Undertecknad föll för denna djävulska frestelse redan i tredje kapitlet av spelet och fick se etthundra av sina surt förvärvade poäng fara käpprätt åt helsike. Till mitt försvar ska väl sägas att jag senare ägnade timmar åt att klara av de riktigt svåra pusslen i spelet utan att fuska. På det hela taget är pusselstrukturen i ”Pandora” bra men den kunde ha varit betydligt bättre.
Så har vi kommit till den viktigaste delen av ett äventyrsspel. Hur kul är det? "The Pandora Directive" är det roligaste och mest omfattande äventyrsspel jag spelat sedan Tim Schafers mästerverk, det där med skeletten och den orangea mekanikerdemonen (Vet ni inte vilket spel Det är så är ni inne på fel sida) och det är ju inte fy skam. Storymässigt finns inte heller något att klaga på. Intrigen tätnar, tar nya svängningar och blir intressantare att följa med i ju längre in i spelet man kommer. "Pandora" har dessutom upp till åtta olika slut beroende på vilka beslut du fattat i tidigare så om du inte får det "bästa" slutet är det bara att sätta i skivan i CD läsaren på nytt.
Storlek
Som ni säkert förstått är "Pandora" ett stort spel med många platser att besöka och ett stort antal personer att interagera med. Efter att ha klarat det första kapitlet på några minuter kanske du börjar tro att det rör sig om ett nytt "Full Throttle" tills du inser hur mycket det finns att göra. Själv höll "Pandora" mig sysselsatt i flera veckor och då betraktar jag mig ändå som ganska erfaren när det gäller den här typen av spel. Det finns två svårighetsgrader i spelet "Entertainment Mode" vilket var den svårighetsgrad jag spelade på och "Game Player Mode" där alla pussel har tidsbegränsningar. Om Access tror att spelarna blir roade av att tvingas stressa med varje litet problem i spelet så tror de fel.
Slutsats
Jag inser att jag kommer tappa en del trovärdighet men jag anser att "The Pandora Directive" förtjänar högsta betyg. Inte bara för att det är den bästa delen i min absoluta favoritspelserie utan också för att den bevisar att det inte bara är de stora dinosaurierna på Lucasarts som kan göra bra äventyrsspel.
Var bara lugna. Nästa gång ska jag se till att recensera något mediokert Cryoäventyr. Eller kanske inte förresten, den som lever får se…
|