a. förväntningarna från publiken är för höga.
b. förväntningarna från upphovsmannen/kvinnan är för höga.
c. upphovsmannen/kvinnan inte har lika lång tid på sig som till debuten att göra något bra.

På grund av allt detta är det med en viss känsla av förvåning som jag inser att Monkey Island 2: LeChuck´s Revenge faktiskt på nästan alla fronter överträffar sin föregångare.

Vi reser alltså tillbaka - deep in the Caribbean… Man får medge att det finns sämre spelvärldar att återbesöka än farvattnen runt Monkey Island. I mångt och mycket blir spelet också till ett återbesök; många karaktärer, om än kanske inte så många platser, finns med från MI 1. Och vad vore väl en uppföljare om ingenting fanns bevarat från originalet?

När vi först möter vår kompis Guybrush finner vi honom dinglande i ett rep, över ett hål vi inte kan se botten av. I sin lediga hand förefaller han hålla en ganska så tung skattkista. Ögonblicket senare firar även Elaine Marley ner sig i hålet och frågar vad det är som har hänt. Så stackars Guybrush börjar berätta och spelaren börjar spela…

"Stackars Guybrush" är verkligen begreppet för dagen. Efter alla de vedermödor och strapatser han genomlevt, i uthållig strävan att besegra den fria världens fiende; LeChuck, kommer han till Scabb Island, rätteligen inställd på att få sola sig lite i skenet av sina hjältedåd. Men otack är som bekant världens lön och när han berättar sin historia möts han av idel tvivlare. Var det inte så att LeChuck sprängde sig själv av en olyckshändelse? Eller var det möjligen Elaine som var hjälten i dramat?
Hrmf. Som om dessa sanningsföraktande människor inte vore irriterande nog dyker det upp en annan typ; en ful liten skurk som först ger Guybrush ett kok stryk och sen knycker av honom alla hans förmögenheter.
Hrmf! Så vad göra? Löpa amok mot en grym och oförstående värld och sticka svärdet i alla han ser? Icke sa nicke. Guybrush har inget svärd. Däremot har han ett nytt mål; en ny skatt att söka efter. Mytomspunnen. Legendarisk. En skatt större än alla andra skatter: Big Woop. Men för att kunna komma åt Big Woop måste han först och främst komma ifrån Scabb Island, och plötsligt dyker den där fula, lilla typen upp igen. Largo LaGrande har tagit hela ön i besittning och han släpper inte iväg någon.

Monkey Island 2: LeChuck´s Revenge är uppföljaren som gör exakt vad en uppföljare bör göra. Tar fasta på föregångarens starka sidor och utvecklar de svagare. För att sammanfatta det som står här nedanför så innebär detta att MI 2 har storyn, dialogen, humorn och atmosfären från 1:an, men med en starkare grafik och ett mer komplett soundtrack.

Men några klagomål har jag, och det skulle kanske kännas fint om vi kunde lägga dem bakom oss så fort som möjligt.

Klagomål no 1: Puzzlen i spelet är svåra. Jag tyckte nog i och för sig att puzzlen var hyfsat luriga redan i MI 1, men här har man höjt nivån ett snäpp ytterligare. För det mesta är problemen svåra och roliga, men lite här och där dyker det upp problem som helt enkelt bara är svåra. En, som jag ser det, klar miss (frånsett saker och tings allmänna långsökthet) är att inventariet efter hand blir så enormt stort och att en så stor mängd av allt som går att plocka på sig saknar funktion i spelet. Jag får väl kanske hålla med om att det finns en viss komisk effekt i att bära runt på navkapslar och julpynt och samlar-tallrikar med Elvis-motiv, men någonstans måste gränsen dras, för att spelaren inte ska drunka i allt skräp. Ett alternativ hade kanske varit att i lite högre utsträckning låta prylar man använt färdigt försvinna ur inventariet.

Klagomål no 2: Är egentligen mer en fråga om tycke och smak. Jag tycker att Elaine försvinner onödigt mycket i berättelsen. I första episoden etableras hon som en tämligen central person och viktig drivkraft för Guybrush, därför känns det lite snöpligt att hon spelar en så liten roll i uppföljaren. Min egen relation till Elaine har ju avslöjats tidigare :D och jag har för mig att skaparen av alltihop, Ron Gilbert, egentligen inte avsåg att göra Guybrush och Elaine till ett par i slutändan (Gilbert försvann ju emellertid från befäletspositionen efter
MI 2), men i alla fall. Man kan väl få tycka saker?

Klagomål no 3: Slutet. Jag vet att det finns fullt med folk som älskar ett skruvat slut med lösa ändar, humor och hög överraskningsfaktor - jag är bara inte en av dem. Jag vill att slutet ska hänga ihop med det övriga. Som jag upplever det så bidrar sådana här slut bara till att ta udden av berättelsen.

Men nu får det räcka. Nu blir det hyllning för resten.

Att det bara skiljer ett enda år mellan MI 1 och 2 är anmärkningsvärt. I mina ögon känns LeChuck´s Revenge betydligt mer genomarbetat än MI 1, som sammanlagt behövde två och ett halvt år för sin fullbordan, och jag förstår inte riktigt hur man hunnit med att få ihop det.

Grafiken, till att börja med, har det där lilla extra av detaljrikedom och klass och ger en extra skvätt trovärdighet åt spelmiljöerna. Inlevelsen ökar i takt med djupet i bilderna. Jag är i grund och botten ingen stor grafikivrare, men jag menar nog att om man väl bestämt sig för att ge sin berättelse grafik, då kan den lika gärna vara bra. De som inte orkar eller kan illustrera sina spel på ett genomarbetat sätt tjänar förmodligen på att göra textspel.

Det orkar och kan dock LucasArts.

I samband med grafiken kan vi hastigt nämna gräns-snittet. Det är i princip helt detsamma som i MI 1. Layouten på den nedre delen av skärmen, där spelarens handlingsalternativ samt packning återfinns, är aningens upphottad, med bilder på prylarna istället för beteckningar. Man har dessutom rensat lite ibland verben, men annars är allt sig likt. (Det finns bestämt en senare version av MI 1 också, som har exakt detta menystem.) Precis som i 1:an är användarvänligheten hög.

Musiken, som - där den förekom - i och för sig var strålande även i MI 1, är fantastisk och blir till den sammanhållande länk i spelet som lite grann saknades i föregångaren. Michael Lands lilla ensemble har gjort ett strålande jobb och verkligen lyckats utnyttja möjligheten att använda musiken till att förhöja spelkvaliteten. Slingorna är perfekt avvägda mot sina miljöer och förstärker hela tiden atmosfären i scenerna. Sammantaget innehåller LeChuck´s Revenge ett knippe klassisk dataspelsmusik som, om än den dalar lite efterhand, hör hemma i Hall of Piraty Music Fame.

Dialogen, vars standard uppenbarligen sattes ganska så förjädra högt i och med MI 1, håller samma enastående klass i uppföljaren. Det är destillerad humor, med all den charm, attityd, kvickhet och blåögda naivitet som endast Guybrush Threepwood kan leverera. Jag måste också medge att detta med textremsor istället för tal har sina klara poänger. Att läsa någonting roligt och själv få gissa sig till tonfall och liknande kan bli nog så effektivt ibland.

Jag skulle förmodligen kunna babbla på ett bra tag till och jämföra LeChuck´s Revenge med Secret of Monkey Island och älta vidare om på vilka sätt de överträffar varandra. Men nu gör jag inte det. Det som de har gemensamt är relationen mellan helhet och detaljer och det är det som i båda fallen gör spelet: Ett gediget kvalitetshantverk i botten och ett tjockt lager av galna små idéer ovanpå. Som avslutning skulle man kunna återknyta till frågan om original och uppföljare, och vända på resonemanget. En uppföljare blir då och då aningens lite bättre än succédebuten därför att:

a. man redan har konceptet klart.
b. man kan lära sig av sina erfarenheter.
c. man redan har publiken på sin sida.

Men som sagt; man kan förstås också skita i resonemangen och bara njuta av ett strålande bra spel. Det är förmodligen det allra smartaste.

Tillverkare: Lucas Arts
Utgivningsår: 1991



Diskutera recensionen på vårt forum