Efter att själv ha arbetat mig igenom denna grogg-stinkande hörnsten av äventyr kan jag bara säga att jag förstår precis varför.

Att utvärdera gamla spel utifrån dagens normer är förstås lite komplicerat. Dessvärre är det det enda jag kan göra eftersom jag hade fullt upp med att konfirmera mig och se på Gäster med Gester när det här spelet först kom, och följaktligen saknar de flesta av dåtidens referenser. Men jag lovar att göra mitt bästa.

Jag tänker nu för en kort stund anta att ni alla varit inblandade i olika typer av koma-framkallande trafikolyckor nyligen och alltså inte riktigt har klart för er vad det här spelet handlar om: The Secret of Monkey Island handlar om nästan-piraten Guybrush och hans försök att nå erkännande som riktig pirat. Guybrush, nyligen anländ till vackra Melée Island, är en snabbtänkt, spydig, nonchalant, naiv kille med ett öppet sinne. Dessvärre helt otänkbar som sjörövare. Han blir erbjuden att genomgå ett piratprov av några ärrade typer på den lokala SCUMM Bar enbart på grund av att den ogudaktige skurken LeChuck skrämt lusten ur alla andra pirater i närheten. Och så börjar det. Storyn utvidgas ganska snart till att omfatta tunga element som hämnd, kärlek och svek, men vilar hela tiden på den trygga grunden av fäktning, tjyveri, segling på vida hav, plundring av skatter, drickande av grogg samt falsksång - det vill säga en hel drös av de saker som man önskar att man själv hållit på med lite mer här i livet.

Detta är på många sätt ett underbart spel och det bevisar på ett lika underbart sätt att bra spel inte blir bra på grund av att de är, exempelvis, nya.

Att Monkey Island 1 inte är nytt märks på många sätt. Det är till att börja med ett mycket tyst spel. Inga röster, sparsamt med musik och till och med glest mellan ljudeffekterna. Att man spelar på i tio minuter utan att ett ljud hörs är inget unikt. Detta funkar dock helt OK (eftersom ljudeffekterna ändå är så jädra dåliga :D) och visar väl mest på hur mycket man kan kompensera med andra hjälpmedel, som story till exempel.

Historien i The Secret of Monkey Island är en rolig sak. Den innehåller vändningar, skruvar och en bunt med kul typer. Dock är det inte storyn i sig som är själva poängen, det är istället alla detaljerna runtomkring. Dessa representeras i detta fall huvudsakligen av dialoger. Dialogerna är mästerliga; klassiska; kanske till och med odödliga, vem vet. Guybrush visar genom sina kommentarer och helt allmänna samtalsteknik prov på en dödsföraktande fräckhet där han drar fram, sällan skådad i spel eller verklighet. Det är nästan så att man sitter där och är lite rädd, när man väljer mellan svarsförslagen i dialogerna, att någon rätt vad det är ska hoppa ut genom skärmen och slå en på käften. Att sedan samme Guybrush, vars moral inte sätter några som helst gränser ifråga om hur långt man kan driva med folk bara för att locka fram ett skratt, dessutom lyckas framställa sig själv som charmig och sympatisk, det är förstås en bedrift, för svår att förstå.

För att hastigt återgå till vad det är som skiljer nya spel från gamla, så kan vi kika lite på grafiken. Den är av uppenbara skäl pixlig, grov och hyfsat onyanserad, med dagens mått mätt. Den är kanske dessutom en aning inkonsekvent, kan man tycka, eller åtminstone lite svajig i kvaliteten. Vissa miljöer görs levande med många färger, skuggor och illusioner av djup, medan andra, lika viktiga miljöer, förblir åt det mer platta, livlösa hållet. En annan intressant grafisk aspekt som i alla fall förbryllade mig till en början är hur man väljer att helt skifta stil i vissa av dialogerna. Då går man in i närbild och bryter helt cartoon-känslan genom att avbilda personerna naturtroget (dessutom mot en till synes godtycklig, enfärgad bakgrund). Extra avancerat blir det när man kommer till det skedet av samtalet att den man talar med väljer att byta min. Ni som känner spelet vet vad jag talar om… specialeffekter anno 1990. Hela konceptet med närbilderna kan tyckas ologiskt och avigt kanske, men personligen lärde jag mig uppskatta detta merarbete från spelutvecklarens sida. Och; om det inte vore för närbilderna - hur skulle vi då ha fått veta hur vacker Elaine Marley verkligen är…? *suck*

Ursäkta om känslorna råkar tränga sig på. Nu kan vi tala om puzzlen. De är också roliga. Här gäller det att på beprövat manér (- det här spelet är ju för fasen halva anledningen till varför det idag överhuvud taget ÄR ett beprövat manér) sno åt sig alla solida ting som kommer i ens väg och därefter klura ut hur man kan använda sig av desamma för att nå kärlek, framgång och pengar. En del av de problem man ställs inför lutar nog över åt det svåra hållet, men annars är det mest bara kul. Ett puzzel värt att nämna är förstås den klassiska förödmjukelse-fäktningen (bra översättning va?), som utgör ett mer eller mindre återkommande inslag. Jag personligen håller kanske inte dessa moment som de puzzelmässiga höjdpunkterna i spelet, eftersom de tenderar att bli lite långdragna, men idén är väldigt originell och kul. För övrigt har puzzlen i detta spel lärt mig hur man bäst använder frätande grogg, hur man dansar The Monkey, hur man enklast bör gå till väga om man har problem med ett koppel piraja-pudlar, samt att det går alldeles utmärkt att använda en häftklammer-borttagare om man av någon anledning skulle vilja avlägsna läpparna från en jak. En sak som bidrar till att höja svårighetsgraden i puzzlen, men som i sig inte har med puzzlen att göra, är gränssnittet.

Gränssnittet i Monkey Island 1, likt många andra samtida spel, går ut på att man först och främst delar skärmen i två delar. På den övre halvan sker själva spelandet och på den undre trängs inventariet tillsammans med en lång lista med verb, med vilka spelaren styr sina handlingar. Detta fungerar i och för sig utmärkt, men kan tyckas lite oekonomiskt eftersom den nedre halvan stjäl så mycket utrymme från den övre. Dessutom medför alla verben att handlingsalternativen i mitt tycke blir nog så många, vilket alltså skulle försvåra puzzlandet. När ”högerknapps-menyn” slog igenom, som alltså höll sig osynlig tills dess man tryckte på höger musknapp, ett par år efter att detta spel lanserades, trängdes denna teknik med skrivna verb ganska snart också bort.

Hörnini. Så här till sist. Tänk va fint att få spela ett spel, där man inte måste rädda jorden, inte måste lyssna på en massa episka stråk-arrangemang, inte måste höra på en massa högdraget prat om Livets Viktiga Ting. Att få spela ett spel som inte dränks av sina egna ambitioner, utan helt enkelt bara handlar om att fäktas och säga roliga saker och vara pirat. Det här är ett sådant spel, och om jag inte just hade spelat igenom det så skulle jag önska att någon kom fram till mig och sa: "Spela The Secret of Monkey Island. Det är jättebra." Så om DU som läser detta alltså inte har spelat det här spelet än, då kan jag vara den personen. Spela The Secret of Monkey Island. Det är jättebra.

Tillverkare: Lucas FilmGames
Utgivningsår: 1990



Diskutera recensionen på vårt forum