| New Orleans,1993. En hänsynslös voodookult kontrollerar staden och den stackars ofrälse som sätter sig upp mot den bestraffas genom att få hjärtat utskuret, polisen står som vanligt maktlös och de flesta medlemmarna i poliskåren är köpta av ovannämnda kult. Enter: Gabriel Knight författare (nåja, han försöker) och ägare till "St George's bokhandel för sällsynta böcker". Bokhandeln har inte gått särskilt bra på den senaste tiden och Gabriel tänker dryga ut kassan lite genom att skriva en bok om "voodoomorden". Kultens medlemmar tycker naturligtvis inte om att det kommer någon och snokar i deras affärer och försöker likvidera Knight ett antal gånger under spelets gång. Som grädde på moset visar det sig att det bakom voodookulten står en urgammal ondska som tycks hata familjen Knight av personliga själ. Läskigt värre, eller hur?
Grafik
Spelet släpptes under mitten av 90-talet och använder sig därför av gammal hederlig 2d grafik, och det är jag tacksam för. Sins of the Fathers är nämligen snyggare än båda sina uppföljare trots att dessa använder sig av mer modern teknik. Särskilt snyggt är det i filmsekvenserna som fullkomligt vibrerar av bra design, man kan bli gråtfärdig för mindre. I övrigt så är filmsekvenserna intressanta för mig som seriefantast då de är indelade i olika rutor precis som en serietidning (denna teknik användes långt senare i actionspelet Max Payne). Snyggt, helt enkelt.
Ljud
Ljudmässigt finns det inget att klaga på. Soundtracket är hemskt bra med ömsom smygande ömsom storslagen musik och rösterna är i det närmaste perfekta. En särskild eloge går till Tim Curry som gör rösten till Gabriel. Den mannen är helt enkelt herr Knight uti fingerspetsarna. Dean Erickson som spelade Gabriel i uppföljaren "The Beast Within" är visserligen en kompetent skådis men når inte alls upp till herr Currys klass.
Pussel
Nu har jag uttalat mig om grafiken & ljudet. Låt oss därför gå på det viktigaste i spelet (som tyvärr också är dess enda svaghet) nämligen pusslen. Det var farligt nära att spelet "bara" hade fått en nia i betyg på grund av pusselstrukturen. Ingen skugga bör dock falla på de traditionella "Kombinera sak a med sak b och vänta på resultat" pusslen eller "Prata med olika personer för att få leddtrådar" pusslen som fungerar utmärkt. Nej det är de uschliga actionsekvenserna som ställer till det. När dessa dyker upp gäller det att vara snabb på fingrarna för om man inte är det så dör man vanligtvis och får ladda ett tidigare spel. Det enda äventyrsspel som detta funkade i var "Full Throttle" eftersom ett spel om en hårdkokt skinnknutte bör innehålla actionsekvenser men i "Sins of The Fathers" är de totalt onödiga.
Kontrollerna
Dessa fungerar utmärkt, peka & klicka peka & klicka peka &....äh, ni fattar.
Slutbetyg
En klockren tia, spelet är stort, snyggt och i allmänhet väldigt trevligt på ett lite ruggigt vis. Till på köpet är det allmänbildande (jag kan nu stolt säga att jag vet mer om voodoo än någon annan jag känner, plus att man får lära sig autentiska voodooförbannelser). Nämnde jag förresten att det första spelet om "Gabriel Knight" sparkar stjärt med sina uppföljare....rejält dessutom.
|